Annons
X
Annons
X

Den hållbara staden är både tät och grön

(uppdaterad)

Det finns såväl ekonomiska som sociala och miljömässiga skäl för att förtäta storstäderna, men lika viktigt är att man samtidigt lyckas behålla och utveckla grönområdena. Stadsplanerarens motsägelsefulla uppgift kan sammanfattas som ”kompakt utglesning”.

Om 50 år kommer det att bo fler människor i städer än det idag bor människor på hela planeten. Om bara 30 år kommer bebyggelsemassan att ha fördubblats. Förutsättningarna för denna enorma stadstillväxt beskrivs i det nya praktverket
The Endless City (red: Ricky Burdett och Deyan Sudjic, Phaidon, 512 s), med bidrag av namnkunniga författare som Rem Koolhaas och Saskia Sassen. Hittills, i synnerhet efter andra världskriget, har städerna i huvudsak vuxit utåt, genom utbredning eller så kallad ”urban sprawl”. Men i slutet av förra seklet inleddes en mottrend. Många starkt växande storstäder växer idag även inåt, genom förtätning. Hur kan detta komma sig? Och vad kan det få för effekter på stadsmiljön och det liv som levs i städerna?

Frågar man ekonomerna så förklarar de utvecklingen med att markens värde ökar i kärnan då städerna växer. Ju större stad, desto attraktivare blir centrum därför att tillgängligheten är bäst här. Det betyder också att den växande kultur-, it- och tjänsteindustrin vill ligga här. Samtidigt vill fler bo centralt, där det händer, vilket har skapat bostadsbrist och skenande lägenhetspriser i centrala lägen.

Frågar man sociologerna så pekar de på de nya urbana livsstilar som attraherar allt fler. Det tar sig uttryck i kaféliv, evenemangskulturer och ”compact living”. Internet har säkert del i vurmen för urbana mötesplatser och social integration. Även ekologerna erkänner den täta staden. Förtätningen sparar värdefull natur, skog och jordbruksmark och den leder till minskat transportbehov och därmed mindre utsläpp. När energi- och bränslekostnader ökar kommer det också att bli billigare att bo tätt, vilket på ett konkret sätt kopplar ihop ekonomi, sociologi och ekologi.

Annons
X

Allt detta har arkitekter och stadsplanerare börjat inse, och en ny sorts samhällsdebatt börjar ta form som ifrågasätter den glesa staden och den stadstillväxt som kallats
sprawl (engelska för spretig utglesning). I USA har sprawl-debattens vågor gått höga i tiotalet år. Idag finns mer än 10000 relaterade boktitlar på Amazon. Kritik har framställts i böcker som ”Sprawl Kills” och ”Sprawl Costs”, försvar i böcker som ”Don’t Call It Sprawl” och ”War On the Dream”. År 1999 gav sig Al Gore in i debatten och tog parti mot sprawl; för klimatet och mot fri markexploatering.

Sprawl-kritisk är både Bank of America i rapporten ”Beyond Sprawl” och USA:s största miljöorganisation Sierra Club, som liksom så många andra gett sig på att kvantifiera sprawl med sin Healthy Growth Calculator. Liknande tjänster, som listar USA:s mest fotgängarvänliga och minst bilberoende städer, finns hos SmartGrowthAmerica.org, SprawlCity.org och WalkScore.com. En liknande lista gjorde även USA:s största dagstidning USA Today när den 2001 tog fram ett ”Sprawl Index” som visade hur befolkningstätheten förändrats i olika städer mellan 1990 och 1999. Geografen Edward Soja har, i sin artikel ”Sprawl is not what it used to be”, med hjälp av detta index pekat på att Los Angeles som ett ”Postmetropolis” har genomgått en kraftfull förtätning och att staden inte är så gles som många påstått. Tittar man på Walk Score blir bilden emellertid en annan. Los Angeles hamnar långt efter till exempel New York och San Francisco, som verkar mer fotgängarvänliga. Till viss del avgör dessa mätningar hur vi uppfattar och värderar urbaniseringen; i ”The Endless City” liksom i Venedigbiennalens uppmärksammade utställning ”Cities” 2006 används täthetsstatistiken som pedagogiska skulpturer.

I februari i år kom tidskriften Science ut med ett specialnummer (nr 5864) om den accelererande urbaniseringen och dess konsekvenser för miljö, hälsa och geografi. Den engelske stadsmorfologen Michael Batty efterlyste där forskning om stadens form; hur vi mäter den kan klargöra de rumsliga förutsättningarna för hållbar utveckling, socialt liv och ekonomiska utbyten. En konkret sådan forskningsfråga är just hur sprawl påverkar vårt bilberoende. Det har länge varit känt att hög täthet minskar vårt bilberoende. Forskningsfält som urbanmorfologi, transportgeografi och ”walkability” (fotgängarvänlighet) växer sig allt starkare över hela världen. Termen
walkability slår för övrigt på ett intressant sätt en brygga mellan geografi, arkitekturteori och medicinforskning: flertalet nya amerikanska studier visar till exempel att fotgängarvänliga miljöer främjar fysiskt aktivitet och minskar risken för fetma, diabetes, och hjärt- och kärlsjukdomar. Länge har Sprawl-forskningen också konstaterat hur landsbygden urbaniserats av glesa, fragmenterade bebyggelsestrukturer.

Någonting som emellertid är mindre studerat är den pågående förtätningen. I Stockholm har vi det senaste decenniet sett Hammarby sjöstad, Liljeholmen och Lindhagen växa fram på gamla industriområden. Nyligen konstaterade Stadsbyggnadskontoret att även den glesa förorten måste förtätas. Trycket är för hårt, bostadsköerna för långa, och här finns mycket mark. Särskilt gäller detta det inre förortsbandet inom Stockholms, Sundbybergs och Solna stad.

Nyligen var jag med om att tillsammans med Stadsbyggnadskontoret genomföra en studie i vilken vi kunde konstatera att närförorter som Björkhagen och Rågsved kan fördubbla sin täthet och följaktligen antalet lägenheter, men ändå förbli hälften så täta som innerstaden. Till detta kan läggas stora oexploaterade ytor som Årstafältet och Bromma flygplats. Det finns således plats att rymma Stockholms tillväxt för de närmaste 100 åren bara inom tunnelbanans förorter, om man bygger tillräckligt tätt. Studien visar att det krävs en viss omdaning av förortsbebyggelsen genom att bygga ut gatunätet, förtäta gaturummen, ta bort parkeringar, skapa nya gårdar och parker. Då kan tillgången till grönområden bibehållas, eller till och med förbättras, genom ökad närhet och stärkt offentlighet. Social integration, trygghet och ekonomiskt utbyte kan också främjas om separerade stadsdelar kopplas och byggs ihop. Frågan är om planerarna vågar ta denna konflikttyngda utmaning.

Konflikter mellan förtätning och grönområden finns i alla storstäder. Londons, Pekings, Moskvas och San Franciscos gröna bälten är ständigt utsatta för nya exploateringsprojekt. I Holland har arkitektkontoret MVRDV i två böcker, ”Farmax” (Maximerat exploateringstal) och ”KM3” (Kubikkilometerstaden), utmanat gränserna för tätheten, bland annat genom att föreslå parker i flera våningar. Många andra experimenterande arkitektkontor är inne på samma linje. Danska BIG och engelska FOA integrerar ofta parklandskap i och ovanpå arkitekturen. Kinesiska kontoret MAD illustrerade nyligen ett uppmärksammat förslag med en gigantisk park på pelare ovanför skyskraporna i centrala Peking. Detta belyser den motsägelsefulla utmaning som arkitekter och planerare står inför idag när städerna växer inåt. De måste öka tätheten men samtidigt rymligheten för att stadsmiljöns attraktivitet skall utvecklas.

Denna kontradiktoriska utmaning skulle kunna benämnas
compact sprawl (”kompakt utglesning”). Kompaktheten ska då förstås som ett mått på en stadsmiljö som är både tät och grön; ”grön” som i ett högkvalitativt tillgängligt offentligt stadsrum bestående av parker och natur men som också kan vara torg, kajer och lekplatser. I begreppen ”compact living” och ”compact city” är
compact på engelska, till skillnad från på svenska, ofta något positivt som beskriver hur många kvaliteter kan samlas på liten yta.

Tittar man närmare på Stockholm kan man konstatera att miljöer som är kompakta, i bemärkelsen både täta och gröna, har högre fastighetsvärden, bättre hälsotal, större blandning av boyta och lokalyta, och ett högre exploateringstryck. Således verkar det som att parker tillsammans med täthet är en nyckel till den i planeringssammanhang så eftertraktade blandstaden. I blandstaden kan olika verksamheter och intressen samverka, gemensamma funktioner och kollektiva nyttigheter som till exempel parkering och parker samutnyttjas av dag- och nattbefolkning. Att 70 procent av alla transporter i New York och Berlin görs med kollektivtrafik, cykel eller till fots är ett konkret bevis på detta.

Ett bevis för kompakthetsteorin är att dessa urbana metropoler, inklusive Stockholm, faktiskt har 15–30 procent obebyggd grön yta. Till detta ska läggas att det är grönområdenas tillgänglighet och kvalitet som avgör kvaliteten på stadsmiljön. När Temo 2001 och Utrednings- och statistikkontoret 2005 frågade hur stockholmarna ställer sig till tillgången på parker och naturområden svarade färre än var sjätte innerstadsbo att de upplevde en brist, medan mer än var tredje person uttryckte ett sådant missnöje i vissa mycket glesare förorter. Detta är ju en högst orättvis situation, som dock antyder att det borde gå att förtäta dessa förorter och samtidigt utveckla grönområdenas tillgänglighet och kvalitet.

Parker verkar göra den täta blandstaden möjlig tack vare att de skapar miljökvaliteter som gör att människor bor kvar sida vid sida med utvecklingen av kommersiella verksamheter. När de gröna stadsrummen däremot försummas flyttar boende ut från stadskärnan, vilket lett till 1900-talets sprawl och utglesade förortslandskap. I Amerika talar man ”doughnut cities” där innerstaden övergivits och förfallit. Filmen ”Blade Runner” från 1982 brukar ofta nämnas som en stadsdystopisk framtidsvision, men kanske är den nya ”Wall-E” mer träffande, genom att den lyfter fram grönskan som det superurbaniserade samhällets hopp.

Det mesta pekar på att parkerna åter måste bli en drivkraft i stadsutvecklingen. Faktum är att New Yorks Central Park, Londons Common Greens liksom Baron Haussmanns och Albert Lindhagens park- och esplanadsystem är gröna strukturer som bidragit till förtätandet av staden, genom att de skapat miljökvalitet och mötesplatser. Denna så kallade regularism styrde stadsbyggandet under det sena 1800-talets urbaniseringsvåg. Regularismen innebar då en hård reglering av det offentliga rummets utformning, gator, torg och parker, men en lösare styrning av kvarterens arkitektur.

I och med stadsbyggandets pågående liberalisering är det inte osannolikt att vi kommer att se en ny regularism under kommande sekel. Att Stockholms stads nya stadsbyggnadsborgarråd Kristina Alvendahl refererar till Lindhagen och ”promenadstaden” som förebild (SvD, 15/10) är därför inte förvånande. Bogotas förre borgmästare Enrique Peñalosa ställde utmaningen på sin spets när han på Great Cities Conference i Chicago 2001 uttalade: ”Ett högkvalitativt offentligt rum för fotgängare, och särskilt parker, är bevis på en väl fungerande demokrati.”

Den postmoderna regularismen måste således på allvar anta utmaningen om en hållbar stadsutveckling – socialt, ekonomiskt och miljömässigt. Vi har idag inte råd att förvalta de ofta segregerade förorter som byggdes för folkhemmet, och de som bor glest utan kollektivtrafik kommer inte att ha råd att bo kvar på grund av ökande energi- och bränslekostnader. Den massiva stadstillväxt som planeten står inför kräver att vi engagerar oss både vetenskapligt och politiskt i den täta staden och den alltmer förtätade förstaden. Parkerna utgör onekligen en nyckelfråga.

Alexander Ståhle
Alexander Ståhle är landskapsarkitekt MSA, teknologie doktor i stadsbyggnad vid KTH och vd i konsultföretaget Spacescape. Han disputerade tidigare i år på avhandlingen ”Compact Sprawl: Exploring Public Open Space and Contradictions in Urban Density”.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X