Annons

Ingmar Karlsson: Den grå zonen triumferar i Tjeckien

Ett drygt decennium efter den tjeckiska sammetsrevolutionen tycks de genomdrivande dissidenterna på många sätt ha förlorat. De stora vinnarna blev i stället de som bidat sin tid vid sidan om barrikaderna, ”den grå zonen”.

Publicerad

Den 17 november 1999 firades tioårsminnet av sammetsrevolutionen med en stor tillställning på borgen i Prag under Havels värdskap och i närvaro av Bush, Gorbatjov, Kohl, Thatcher, Walesa och fru Mitterand. Bland de talrika gästerna fanns också många av de 241 personer som i likhet med Havel satte sin namnteckning under Charta 77. Annars träffas de, för att citera en av dem, sociologen Jirina Siklova, nu mest på begravningar. Och om man skall ordna en fest för det gamla gänget är det enligt henne bäst att först noga läsa tidningarna för att se vem av de tidigare vännerna som är involverad med vem i vilken konflikt.

Skälen till att det blivit så är flera. Charta 77 var, för att citera den mähriske författaren och dissidenten Ludvik Vaculik, ett karaktärernas och inte ett de politiska övertygelsernas uppror. Hela dissidentrörelsen var från början ett slags konvenansäktenskap mellan personer med olika bakgrund och vitt skilda politiska åsikter, ambitioner och framtidsvisioner som egentligen bara enades i sin beslutsamhet att bekämpa en förtryckarregim. De åsiktsskillnader som fanns undertrycktes eftersom solidaritet var en förutsättning för överlevnad. De var få till antalet. Hösten 1989 förberedde kommunistregimen en aktion under täcknamnet ”Norbert” med syftet att internera dem som kunde utgöra ett hot i ett krisläge. På listan fanns 9 000 namn eller 0,06 procent av befolkningen, varav 90 procent kom från den tjeckiska delen.

Annons
Annons
Annons
Annons