Harald Gustafsson:Den förlorade ­konsten att sluta fred

I hundratals år har stater samlats på olika kongresser för att på ­diplomatisk väg hålla nya krig ­borta. I modern tid har förhandlingarna i allt högre grad laddats med ideologi och moral – inte sällan med ödesdigra konsekvenser.

Uppdaterad
Publicerad
Fredsdelegaterna i Münster undertecknar Westfaliska freden, målning av Gerard ter Borch, 1648.

Fredsdelegaterna i Münster undertecknar Westfaliska freden, målning av Gerard ter Borch, 1648.

Världens ledare samlades i Helsingfors sommaren 1975, däribland Sovjets generalsekreterare Leonid Brezjnev.

Världens ledare samlades i Helsingfors sommaren 1975, däribland Sovjets generalsekreterare Leonid Brezjnev.

Foto: Wally McNamee/AOP
Wienkongressen, samtida gravyr av Jean Godefroy.

Wienkongressen, samtida gravyr av Jean Godefroy.

Foto: AOP
Versaillesfreden undertecknas, 1919.

Versaillesfreden undertecknas, 1919.

Foto: AOP
Annons

I år är det runda år för minnet av två viktiga europeiska kongresser, Wienkongressen 1815 som redde upp Europa efter Napoleons härjningar, och Helsingforskonferensen 1975 som fyllde en liknande fast något försenad funktion efter andra världskriget. De var emellertid båda led i en lång europeisk tradition av konferenser, samtidigt som de sinsemellan var uttryck för olika sidor av denna tradition. Wienkongressen var en fredskongress efter ett krig medan Helsingfors snarare hör hemma i försöken att redan under fredstid skapa en bindande internationell ordning. Det senare har blivit vanligare än det förra och det är naturligtvis bra att förebygga konflikter, men kanske äldre tiders förmåga att avsluta krig kan ha något att lära oss.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons