Annons
X
Annons
X

Den förlorade konsten att förlora sig i läsning

Bildningsdebatten

Hur läser du? Attackerar du texten för att få ut nyttig och användbar information? Då är risken stor att du skummar dig förbi det som hade kunnat bli ett verkligt möte. Filosofen Michelle Boulous Walker föreslår en annan sorts läsande – dröjande, flanerande, eftertänksamt – präglat av en kärlek till visdom.

Foto: IBL

Det sätt som vi idag oftast läser på är forensiskt. Det handlar om en läsning som går ut på att snabbt och effektivt sålla ut information som kan användas till olika nyttiga och instrumentella ändamål. Det konstaterar den australiska filosofen Michelle Boulous Walker i sin bok ”Slow philosophy: Reading against the institution” (Bloomsbury Academic), där hon talar för ett långsammare läsande. Ett sätt att läsa där man tillåter sig att se upp ibland, ta en paus, läsa sakta, gå ifrån texten, återvända, läsa om, dröja vid passager, och förbli öppen för överraskningar och textens odelade komplexitet. Det finns inga på förhand givna mål med läsningen, inget man ska komma fram till, och ingen brådska.

En sådan öppenhet mot det annorlunda och det märkliga i en text kan enligt Walker i sin tur öppna en person för en intimitet och en intensitet som kan ha en existentiellt omvandlande verkan på personen som läser. En effektiv, schematiskt driven läsning med klara mål och tidsgränser kan svårligen ha en sådan verkan. Och det kan tyckas paradoxalt, men övning i systematisk läsning kan inte heller ge en någon öppenhet för en texts komplexitet, utan allt en sådan övning kan göra är att ge en förmågan att antingen metodiskt attackera en text för att extrahera information eller att skumma igenom den för att ta ut huvudpoängerna.

Det systematiska läsandet och skumläsandet är av samma beräknande slag, och något väsentligen annat än det långsamma läsandet som i stället innebär ett mera essäistiskt förhållningssätt till texten. Det systematiska läsandet karaktäriseras av ett begär efter kunskap, medan det långsamma läsandet enligt Walker handlar om inget mindre än kärleken till visheten.

Annons
X

Så hur ska man då förstå det långsamma läsandet och det därmed förbundna långsamma tänkandet? En bild som Michelle Boulous Walker använder hämtar hon från Margarethe von Trottas film om Hannah Arendt från 2012. Arendt ligger i soffan och röker, tänker, och utifrån sett verkar inget hända. En sådan person kan vara frustrerande för någon som är van att snabbt få resultat, klart och redigt.

Och visst kan det vara svårt att läsa just Hannah Arendt, en utmärkt representant för det långsamma tänkandet. I Arendts texter, som ofta går på och går på, hittar man kringströdda citat av filosofer som hon tolkar bättre eller sämre, men som hon framför allt umgås med. Man hittar insiktsfulla observationer som man först kan bli stött av, alltid ironi, och ett på något vis lättsamt och samtidigt allvarligt sätt att tala om saker. Hon upprepar sig ofta, och återvänder till samma poänger från nya vinklar men ibland från samma gamla håll.

Nej, det är inget typiskt filosofiskt system vi hittar hos Arendt. Arendt kallar sin vän Walter Benjamin för en flanör som vandrar genom staden utan mål och därför kan lägga märke till dolda saker, slås av dem, som de jäktade medmänniskorna bara rusar förbi i sin målmedvetenhet. Precis så skriver Hannah Arendt själv, och hennes texter låter sig inte utan frustration läsas på något annat sätt. Med hennes egna ord måste man ge sig tid att ”stanna upp och tänka efter”.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Michelle Boulous Walker är verksam vid University of Queensland i Australien.

    Nu kunde man misstänka att allt det här är ­något som gäller filosofin, som är det som Walker i första hand skriver om, men inte till exempel naturvetenskaperna eller de matematiska vetenskaperna. Att det inte alls är så blev jag varse när jag läste den franske matematikern Cédric Villanis bok ”Théorème vivant” (Éditions Grasset & Fasquelle) om arbetet som ledde fram till att han fick prestigefulla Fieldsmedaljen, ”matematikens Nobelpris” (boken finns i engelsk översättning med titeln ”Birth of a theorem”). Vid läsningen slogs jag av hur stora likheter det matematiska arbetet har med det som Walker kallar för långsamt läsande och tänkande.

    Villanis bok är ovanlig läsning, för den handlar inte som man kunde tro om själva teoremet som han belönades för. Boken beskriver i stället matematikern Villanis liv, vad han gör, hur han arbetar, vilken roll matematiken och andra saker har i hans liv, och processen som ledde fram till teoremet. Man får intrycket att Villani faktiskt är något av en flanör. Om sig själv säger han att det är hans förmåga att upptäcka dolda förbindelser mellan olika områden i matematiken som gett honom hans ryktbarhet. Av stor betydelse har personliga möten och samtal med andra matematiker varit, och Villani beskriver sig själv som en katalysator.

    Uppslaget till beviset för sitt prisbelönta teorem får han närmast av en slump. En kollega går förbi dörren till hans arbetsrum, råkar se att han skrivit ner några figurer på tavlan och anmärker att de påminner om något från ett annat matematiskt sammanhang. Den här ledtråden blir i ett skede avgörande i arbetet med beviset. Under arbetets gång utväxlar Villani hundratals mejl med sin kollega Clément Mouhot, av vilka en del direkt återges i boken. Det är med Mouhot han senare delar priset.

    Cédric Villani är verksam vid Université de Lyon och Université Pierre-et-Marie-Curie i Paris. Foto: Éric Le Roux

    Den matematiska teori som de arbetar ut blir ibland oöverskådlig, och inte sällan förlorar de hoppet för att några dagar senare återfå kontrollen över teorin genom en ny insikt. I ett slags kreativ utmattning lägger sig Villani ibland raklång på golvet i sitt arbetsrum och sluter ögonen för att samla sig. Pendelrörelsen mellan att i förundran låta sig sjunka så djupt in i en komplexitet att man förlorar kontrollen och att sedan återta den, bara för att förlora den igen, menar Walker att är kännetecknande för det långsamma tänkandet. På få ställen blir den här rörelsen så tydlig som i Villanis bok.

    Det långsamma läsandet och tänkandet kan resultera i framstående arbeten som Arendts och Villanis, men den viktigaste aspekten är ändå moralisk. I dialog med filosofer som Luce Irigaray, Emmanuel Levinas och Simone Weil visar Michelle Boulous Walker hur det långsamma läsandet fostrar oss i en öppenhet mot den Andre. Om man genom långsamt läsande tillåts möta och vänta in en stor komplexitet i förundran, utan att på utsatt tid tvingas reducera den till några på förhand givna schematiska kategorier, så är man också bättre beredd att möta varje medmänniska med en öppenhet för hennes unika mysterium.

    Om man lär sig att läsa med en kärlek till vishet i stället för att läsa med ett begär efter kunskap, så kommer man inte lika lätt att börja se på människor som resurser för det ena eller det andra nyttiga ändamålet. I stället kommer man att vara öppen för ett existentiellt möte med den andra, som kan ha en omvandlande verkan på en själv.

    Och lika viktig som öppenheten är tålamodet att stå ut med det ofullständiga. En långsam läsning är inte fullständig på det sätt som man förväntar sig att en systematisk läsning ska vara, och inte heller överblickbar som en skumläsning. I stället är en långsam läsning alltid ofärdig, man kan inte veta allt genast, och kan alltid slås av något nytt när man återvänder till texten.

    Och återvända ska man. Tänk på flanören: det går väl inte att säga att någon vid en viss tidpunkt flanerat Stockholm fullständigt? Walker beskriver detta sätt att läsa som essäistiskt. ”Ett långsamt och eftertänksamt läsande, som mera handlar om att ställa frågor än om att ge fullständiga svar. Ett sätt att läsa som ignorerar krav på system och struktur till förmån för det rena nöjet i att låta tanken ta sin tid.”

    När man läser och tänker långsamt framträder sakta de avgörande och djupa insikterna. Vad kunde det betyda för våra institutioner (skolor, universitet etcetera) om man tog till sig insikterna om det icke-instrumentella läsandets och tänkandets särskilda egenskaper? De institutioner och de strukturer som vi har idag uppmuntrar till ett begär efter kunskap (det är forensiskt, systematiskt, nyttigt, snabbt användbart), inte efter en kärlek till vishet (essäistiskt, öppet). Institutionerna har uppstått i och fått sitt existensberättigande från den sortens kärlek till vishet, men paradoxalt nog har det långsamma läsandet kommit att bli alltmer väsensfrämmande i just dessa miljöer.

    Kanske ser man den här paradoxen särskilt klart i universiteten, som har institutionella strukturer som kommit till för att förvalta och förädla avgörande insikter, men där strukturerna ibland har blivit mål i sig själva och det långsamma läsandet inte sällan fått ge vika.

    Den här spänningen blir på många sätt tydlig också i Villanis bok, till exempel när han beklagar kontrasten mellan upplevelsen av den matematiska insikten och den form som beviset sedan står skrivet på, eller när vikten av att ha tillräckligt med tid för att tänka står i konflikt med institutionella förväntningar.

    Det är när man helt glömmer bort vad det icke-instrumentella läsandet och tänkandet kan alstra som man enligt Walker lämnar kärleken till vishet för ett begär efter kunskap, och med det också förmågan att på djupet vara öppen för tillvarons komplexitet. Som motgift till den här glömskan föreslår hon det långsamma läsandet.

    Det långsamma läsandet kan se ut som slöhet om de institutionella strukturerna är sådana som uppmuntrar till ett begär efter snabbt användbar kunskap. Men det är alltså i själva verket snarast motsatsen. För att kunna läsa långsamt måste man beredas tid för att ”låta dammet lägga sig efter att man har läst”, citeras Virginia Woolf i boken. Att återföra institutionerna till de grundläggande ögonblicken och ge plats, men framför allt tid, för långsamt läsande, samtal och oväntade möten är inget romantiskt tillbakablickande mot en svunnen tid, menar Michelle Boulous Walker, utan något som är viktigt här och nu.

    Annons
    Annons
    X
    Foto: IBL Bild 1 av 3

    Michelle Boulous Walker är verksam vid University of Queensland i Australien.

    Bild 2 av 3

    Cédric Villani är verksam vid Université de Lyon och Université Pierre-et-Marie-Curie i Paris.

    Foto: Éric Le Roux Bild 3 av 3
    Annons
    X
    Annons
    X