Recension

Den fjärde mannen”Den fjärde mannen” är mer hantverk än milstolpe

Karaktärerna är stereotypa och händelseförloppet lätt att ana. Ändå, eller just därför, är SVT-serien ”Den fjärde mannen” både sevärd och tilltalande, skriver SvD:s Jan Lumholdt. Första avsnittet visas 30 december.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Helena af Sandeberg och Rolf Lassgård i SVT:s ”Den fjärde mannen”.

Helena af Sandeberg och Rolf Lassgård i SVT:s ”Den fjärde mannen”.

Foto: PETER CEDERLING/SVT
Annons

”Käääften, Jarnebring!” Fem minuter in kommer den, exklamationen, utfrustad av Claes Malmberg i ett stycke ham acting värdigt en vår tids Thor Modéen ifall denne någonsin gett sig utanför farsfacket. Eller ens det. Är det inte just uttrycket ”farsartad” som Leif GW Persson gärna beskriver svensk polisiär verksamhet med? Och är inte den kriminalfilmgenren vår mest beprövade genre sedan 30- och 40-talens folklustspel?

Vi har det ju faktiskt lite som hemma hos Karl-Bertil i Tage Danielssons julsaga, fast i nutid: klapparna är utdelade, alla har skrattat åt verserna på paketen och sedan utmynnar julhelgen i den gemensamma känsla av andakt som bara en svensk polisserie på tv kan förunna människorna. Utrop som ”Det skiter jag i!”, ”Nu tar du det jävligt lugnt!” och ”Käääften, Jarnebring!” kan därvidlag ge en del något religiöst i blicken, som vore de i ett nunnekloster!

Annons
Annons
Annons