Annons

Den eviga återkomstens tema

|Ursprungligen publicerad under strecket i SvD den 8 juli 1989|

Genom en kombination av kritik, förälskelse och sensuell inlevelse i materialet/hantverket låter Douglas Feuk sin text genomsyras av Jan Håfströms ikonografi. Feuk banar på ett övertygande sätt väg för förståelsen av Håfströms konst – en annan väg än den som leder till intellektualismens högplatå dit Håfström ibland förvisats.

Under strecket
Publicerad

60-talets idéströmningar, formsträvanden och hela föreställningsvärld har länge satts i omedelbar förbindelse med det magiska ”68” som betecknade höjdpunkten på decenniets dynamiska kurva och – får man väl säga – även den storslaget misslyckade slutpunkten. Denna summariskt förtätade erinring har så smått börjat luckras upp. För att ta det allmäna språkbruket, säger man återigen ”sextitalet”, och det är inte givet att intresset då gäller det samhällskritiska slutskedet. Ofta är det riktat mot inledningsskedet, t ex mot de experiment präglade av en sinnlig nyfikenhet på den moderna vardagens ting som gjordes på konstområdet. Flera av dessa nydaningar – Pop Art m fl – har med tiden fått en i positiv bemärkelse museal status på grund av det självklara sätt på vilket de bildar fond till sentida konstyttringar som tolkar stämningarna i det avancerade informationssamhället.

Det ligger därför i tiden att vilja fördjupa den konsthistoriska förståelsen genom tillbakablickar på konstnärskap som förbereddes i efterkrigstidens lätt morbida atmosfår och mognade till självständighet parallellt med den USA-dominerade ungdomskulturen och den franskdominerade strukturalismen. Någon särskilt entydig kunskapskälla utgör knappast dessa konstnärskap trots det uppenbara traditionsbildande momentet. Inte sällan beskriver de en tämligen krånglig utveckling fram till det nuläge där deras historiska innebörd av ”postmodernitet” är iögonfallande, och lyckligtvis fortsätter de att kommentera sig själva.

Annons
Annons
Annons