Annons

Dick Harrison:Den enes komiker är den andres sömnpiller

Charlie Chaplin och en medeltida narr – vad är det för roligt med dem?
Charlie Chaplin och en medeltida narr – vad är det för roligt med dem? Foto: TT

Gycklare, clowner, varietéartister, ståuppare – under seklerna har det funnits folk vars enda jobb har varit att få oss att skratta. Om dessa handlar Peter K Anderssons ”Komikerns historia”, en bok med en intressant ansats men med mindra lyckat resultat. 

Under strecket
Publicerad

Det hände sig på den tiden då Sveriges Television endast hade två kanaler och dess chefer stundom använde dessa till att visa stumfilmer med Charlie Chaplin. Jag var liten och hade inte mycket att säga till om när föräldrarna satte på tv:n. Det hade ingen annan heller eftersom det rådde etermediemonopol. Jag minns att minuterna var som timmar och att jag inte för mitt liv kunde förstå varför den där gubben med käppen och den lilla hatten var något att dra på munnen åt. Mina föräldrar begrep det inte heller, men morföräldrarna förstod. De skrattade. Komiken svarade mot den äldsta närvarande generationens behov och förväntningar, men inte för de två yngre generationernas. Varför? Jag grunnade på det i åratal utan att komma på ett vettigt svar.

När jag öppnar Peter K Anderssons ”Komikerns historia” (Natur & Kultur) drar jag mig osökt till minnes barndomens chaplinska tortyr, och inte bara den. Tvister om humor är vanligt förekommande. Oavsett om det rör sig om familjesammankomster eller fikapauser på konferenser är det lätt hänt att samtalet glider in på komiker, med starka åsikter för och emot. Var Jacques Tati rolig? (Nej, säger jag, och blir föremål för ilskna blickar.) Är Monty Python-sketcherna roliga? (Javisst, utbrister jag, och möts av fnysningar.) Ergo: humor är inte allmängiltig. Den enes komiker är den andres sömnpiller. Samtidigt är ämnet omöjligt att ta sig förbi. Publik humor dyker upp i snart sagt alla kulturer och scenarier. Vårt behov av varan synes omättlig.

Annons
Annons
Annons