Annons

Den borgerliga bakgrundens krönikörer

MINNESKONSTNÄRER Tiden har verkat för Thomas Mann, som efter det kulturradikala 70-talet åter framstår som 1900-talets stora tyska klassiker. Liksom Mann har Walter Kempowski ägnat sin författargärning åt att rekonstruera och återupprätta Tysklands borgerliga förflutna.

Under strecket
Publicerad

Lübeck hyllar Thomas Mann. Utställningen ”Das zweite Leben. Thomas Mann 1955-2005” har pågått hela sommaren och den 12 augusti var det 50 år sedan den store författaren dog. Under den medeltida Katharinenkirches mäktiga valv har modern museiteknik trollat fram ett medialt minnescollage av dimensioner värdiga en Churchill; röster, bilder, texter, burkade tv-debatter och filmer bokstavligen sprutar fram mellan de gotiska pelarna för alla som är beredda att sätta på sig en hörlur, trycka på en knapp och låta ben och rygg ta en smula stryk. Thomas Mann förblev en omstridd författare även efter sin död och därför dokumenteras nu kurvorna i receptionen av både mannen och verket under de senaste 50 åren. Under det kulturradikala 70-talet ansågs han omöjlig, förlegad, elitistisk, konservativ och i största allmänhet oläsbar, hans borgerlighet parad med demoniseringen av konstnären låg milt sagt illa i tiden.
Men så hände det något när utgivningen av Thomas Manns dagböcker påbörjades 1977. Bilden nyanserades. De
egna lidandena, krämporna och de intellektuella tvivlen hos denne ”urtysk”, den homoerotiska dragningen till vackra unga män och ”pinsamheterna” i det långa äktenskapet med Katja, allt detta kastade nytt ljus över fenomenet Thomas Mann och belackarna tvingades erkänna att han trots allt varit en människa. På 80-talet filmades en rad verk och tack vare Heinrich Breloers tv-serie ”Die Manns”, som visats över hela världen, kommer nu utländska grupper till Buddenbrookhuset i Lübeck som inte läst en rad av författaren men fascinerats av denna märkliga familj och dess öden. Nya läsare upptäcker således Manns språkkonst men någon masspublik kommer verket dock aldrig att få.

Annons

Till detta kommer utgivningen av den stora kommenterade Frankfurterutgåvan som är under arbete sedan 2003, en kraftsamling av diktarens gamla förlag S Fischer, i vilken samtliga nu levande Thomas Mann-forskare av rang involverats. Kommentarbanden är lika tjocka som romanerna, här förklaras allt från ordet backfish i ”Buddenbrooks” till de
tusen förlagorna och anspelningarna som döljs i mer än 50 års berättande. Modernism och postmodernism, inte minst inom litteraturteorin, har gjort Thomas Manns sätt att plagiera mer salongsfähigt och det är min gissning att varje redaktör ändå får hålla tillbaka kunskap för att inte överskrida förlagets ramar och riktlinjer.
Projektet, som tillsammantaget skall bli 66 band, omfattar de episka verken, essäerna, breven (ett urval) och dagböckerna och beräknas slutfört år 2015. Redan nu likställs det med de stora textkritiska Goetheutgåvorna och befäster Thomas Manns renommé som 1900-talets stora tyska klassiker, en författare vars person och produktion oupphörligt kommer att angå nya läsare. Där förr talades om kyla framhålls nu värmen och humorn, alltid träffar han någon smärtpunkt eller utlöser ett leende som förlöser, skapar ett igenkännande och en känsla av syskonskap och medvetande om våra egna nederlag och segrar.

Annons
Annons
Annons