Annons
X
Annons
X
Ledare
Krönika

Tove Lifvendahl: Den blågula spegelbilden

Trumps Sverigeutspel
Foto: Joanna Andreasson

På ett sätt är det lite befriande. I en tid som sannerligen ställer oss inför nya frågor av djup och allvarsam karaktär, när säkerhetspolitiken utifrån signaler både från öst och väst bevisas vara stenhård realism, och när det finns lika starka skäl att bäva inför ödesval i Frankrike som att misströsta om Syrien, kan man konstatera att svenskarna ändå är att lita på: när världen står i brand är de som vanligt mest intresserade av sig själva.

Vi gör dock inga djupdykningar i naveln. Det är ju inte så att svensken inför en synnerligen stor integrationsutmaning får för sig att ärligen fundera över om det är något i vårt kynne, som också har format vårt samhälle, som kan vara en del av bekymret. Som det faktum att svenskar exempelvis definierar ordet trygghet som beständighet och inte föränderlighet, vilket gör att vi omhuldar system som skapar ansenliga inlåsningseffekter på arbetsmarknaden.

Nej, vi är mer upptagna med surmulna gräl om vilket förhållningssätt man bör anlägga när USA:s trumpetande president utstöter tarvliga tirader om vårt land. Kluvenheten plågar: vi tycker ju alltid att det är så roligt när Sverige så att säga sätts på kartan, men finner det trist om det sker av anledningar vi inte så gärna vill ska utgöra del av det publika varumärket. Då bildar vi mur och avfyrar moteld.

Annons
X

Men vi skjuter med hyggliga mängder lösplugg just nu. Och genom att spela dumma ger vi våra belackare vatten på sin kvarn. Som om svenska inlägg i sociala medier om ett förträffligt innovationsklimat skulle kunna sminka över de mindre smickrande defekter på integrationssidan som vi i den inhemska debatten numera talar mycket öppet om (och som för vem som helst i världen som har tillgång till Google Translate och svenska nyhetssajter, går enkelt att ta del av).

Att debattera fritt inåt men hålla enad front utåt är möjligen en strategi som fungerar fint där sällskapet är slutet. Men i en modern tid där informationen flödar tämligen fritt, blir det lätt att kontrollera hållfastheten i budskapen.

Faktum är att många utlandsboende svenskar har mycket enklare än de kvarvarande när det gäller att acceptera att flera perspektiv på Sverige existerar samtidigt; våra styrkor eliminerar inte våra svagheter, och våra svagheter förtar inte våra styrkor. Att lägga all kraft på att ”avslöja” Donald Trump som en lögnare för att han har fräckheten att antyda (vad han exakt menade har han knappast själv facit på) att vi har bekymmer med integration, ger snarare omvärlden intrycket att vi håller oss med en falsk självbild.

Stäng

POLITISKA CHEFREDAKTÖRENS NYHETSBREV – Tove Lifvendahls kommentarer direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Men tro nu inte att detta är något nytt. Varken omvärldens måhända i vårt tycke orättvisa bildsättning, eller våra snarstuckna slängar åt varandra. Enligt Herbert Tingsten bör vårt återkommande klander av oss själva främst ses som ett stilistiskt grepp, för att balansera den upplevda upphöjdheten – man ”låter det starka självberömmet framträda genom ett nät av självkritik”.

    Bilden av Sverige är helt enkelt oemotståndlig som nationell debatt-teaser. Men nu, säger de, är det farligt, för så mycket står på spel! Det är kanske sant, men det sades tidigare också. Vilhelm Moberg fick sina fiskar varma efter att ha publicerat sin svit om utvandrarna, som ansågs vara uttryck för svenskt självhat. Hemliga protestlistor cirkulerades. Socialdemokratiska Morgon-Tidningen skrev att Moberg lade ”Sverige i mörk skugga medan Amerika lyser som framtidshoppets och frihetens förlovade land”.

    Göteborgs-Posten rapporterade om emigrationen under åren 1860–1872 under inställningen att drömmen om ett bättre liv någon annanstans blott var en illusion, och lät publicera avskräckande berättelser om emigranter som återvände till Sverige i ett eländigt tillstånd.

    Mer än hundra år senare, 1988, lät Jan Troell sin film Sagolandet gå upp på biograferna, om ett land som i jakten på ordning och effektivitet, förlorat sin kreativitet och glädje. Ja, han blev också anklagad för att sprida en negativ bild av Sverige.

    Många höjde ett ögonbryn när statsminister Stefan Löfven härförleden valde att recensera författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk tv. (Det är alltjämt oklart ifall Löfvens tigande betyder samtycke med partikamraten Per-Erik Muskos i Övertorneå som fått sitt internationella genombrott efter att AP och The New York Times rapporterat om hans förslag om att kommunanställda bör få använda sin friskvårdstimme till sex under arbetstid. Officials should have sex in lunchbreak, as we say it in Sweden.)

    Men den tämligen försiktiga kritik Löfven framförde visavi Janouch kan jämföras med inställningen hos hans företrädare Göran Persson, som i riksdagens kammare den 14 juni 1995 mer stridslystet sade: ”Jag kommer, liksom den regering jag tillhör, att i alla sammanhang med kraft brännmärka dem som utomlands talar illa om Sverige.” Och: ”På dagordningen i höst tycker jag också att det skall stå att vi skall tala väl om vårt eget fosterland.”

    Ja, det bör vi göra eftersom det finns mycket gott att säga, men vältaligheten kan inte överstiga realiteten. Simon Anholt, grundaren av det globala indexet för länders attraktionskraft, Nation Brand Index, ger inte så mycket för försöken att försköna bilden av ett land. Det som är avgörande för omvärldens omdöme är till slut ändå verkligheten. Med Anholts ord: ”Alla länder får i slutänden det omdöme de förtjänar”.

    Och sju resor värre för Sverigebilden än Trumps triumfatoriska talträngdhet, är de där som aldrig fick komma till sin rätt i vårt land. Jag minns hur jag 2007 satt i en taxi på väg från London City Airport in till centrum och ringde min mormor. När jag hade talat klart, sökte chauffören ögonkontakt i backspegeln och tilltalade mig på svenska. Jag frågade om hans koppling till Sverige.

    ”27 år bodde jag i Sverige. Jag förlorade mitt liv där, min framtid. Jag hade höga slutbetyg från Chalmers men fick alltid svaret ’tack för ditt intresse, just nu kan vi inte ta emot dig’. I Tyskland är de ärliga. De kan säga ’jag gillar inte dig’. Men i Sverige säger man det bakom ryggen på folk, samtidigt som man säger att man vill integrera. Det är dubbelmoral.”
    Beslutet att flytta var en logisk följd och en fars omsorg: ”Jag måste ge mina barn en bättre chans. Här i London spelar det ingen roll om ditt namn är Reza eller Stefan. De vill ha någon som jobbar.”

    Så här är det: så länge vi inte lyckas bättre med våra ambitioner att integrera människor i Sverige, framförallt på arbetsmarknaden, kommer Sverigebilden utomlands att innehålla ofördelaktiga och för oss genanta inslag. Och så länge det är så, får vi nog också acceptera att andra är ofina nog att påpeka det för oss. Vi väljer själva hur enkelt eller svårt vi vill göra det för dem.

    Annons
    Foto: Joanna Andreasson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X