Annons

Stefan Fölster:Den beska sanningen om skvalpkronan

Kjell-Olof Feldt när det begav sig.
Kjell-Olof Feldt när det begav sig. Foto: Ingvar Karmhed/TT
Publicerad

Gästkolumn | Den svenska kronan

Det är inte roligt att tappa en tredjedel av sin köpkraft när man vill resa. Trots en marginell återhämtning de senaste veckorna kvarstår kronans rejäla utförsåkning – med 25 procent mot euron och hela 40 procent mot dollarn sedan 2013. På Riksbankens penningpolitiska möten förvånas direktionens ledamöter återkommande över kronans kollaps. Stefan Ingves påstod nyligen i en debattartikel att kronan inte försvagats mer än andra små-valutor, men råkade samtidigt visa ett diagram enligt vilket kronan tappat mer än någon av de andra.

På 1980-talet sades det att en krondevalvering var som att kissa i byxorna. Först blev det varmt och skönt, sedan blött och kallt. Då var ändå krontappen inte lika drastiska. Den så kallade ”superdevalvering” år 1982 stannade vid 16 procent.

Världen är inte densamma som på 1980-talet. Då blåste devalveringar på en brasa som fick både export- och importföretag att höja priser. Löneökningar åts upp av inflation. Arbetslösheten pressades och det kändes som högkonjunktur. Därför ville många alltför länge inte tro att Sveriges tillväxt halkade efter. Till slut gick det inte att förneka. Andra länder lyckades helt enkelt bättre att öka sitt värdeskapande och realinkomster. Sverige rasade i den så kallade välståndsligan där BNP per invånare jämförs, korrigerad för köpkraft.

Annons

I dag är Riksbanken i stället förtvivlad över att inflationen inte tar fart. Lättheten med vilken priser kan jämföras och varor beställas på nätet pressar utrymmet för prishöjningar. Resultatet påminner ändå om 1980-talet. Sverige faller sedan några år återigen i välståndsligan. Reallöner ökar knappt. Svenskar spenderar mer utomlands och är där rejält mycket fattigare.

Hur kan man då förklara kronkollapsen? En del vill skylla allt på Riksbanken. Men kronan har egentligen inte fallit mer än vad som behövs för att hålla krympande exportnäringar under armarna. Exportandelen av BNP föll inte bara under finanskrisen 2008, utan har fortsatt att sjunka trots svag krona. Produktiviteten faller i svensk varuproduktion.

Det är där skon klämmer. Precis som på 1980-talet känns det som högkonjunktur. Finansministern skryter om ekonomins framfart. Men som Kjell-Olof Feldt sade på 1980-talet: Sverige kör med full gas i första växeln.

Efter 90-talskrisen och under Alliansens första mandatperiod genomfördes visserligen jobbreformer, men exportindustrin bär en allt större ryggsäck av pålagor. Sveriges industriproduktion skulle vara en tredjedel högre om den under detta millennium hade ökat som till exempel i Österrike.

Alplandet illustrerar euro-förespråkarnas tyngsta argument. Sämre konkurrensförmåga kan där inte döljas av en svagare valuta. Sämre export märks snabbare i form av högre arbetslöshet och mobiliserar politisk kraft för reformer som stärker ”Standort Österreich.”

Januariöverenskommelsens reformlöften ter sig i det perspektivet otillräckliga. Man kan hoppas att tillräckligt många svenskar drar rätt slutsats av sina tomma plånböcker efter utlandssemestern.

STEFAN FÖLSTER är författare och docent i nationalekonomi. Läs fler av hans artiklar på SvD.se/av/stefan-folster

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons