Annons
X
Annons
X

Erik Bergqvist: Den behärskade ­glödens mästare

I sin ungdom gjorde han stor poesi av ålderdomens resignation; med åren blev han själv alltmer lik sin illusionslösa ”Prufrock”. I T S Eliots dikter, som nu finns samlade i en textkritisk utgåva, är det tiden – som räddning och fängelse – som är det stora ­temat.

T S Eliot (1888–1965).
T S Eliot (1888–1965). Foto: IBL

I september 1914 får redaktören på Chicago­baserade Poetry, Harriet Monroe, ett brev från Ezra Pound, tidskriftens talangscout. Pound har blivit uppringd av en ung amerikan som nyss flyttat till London och som skriver poesi. Pound har inte fått se något än, men intuitionens klockor ringer envist. En vecka därpå meddelar han Monroe: ”Jag hade banne mig rätt /.../ Han har skickat in den bästa dikt jag hittills har fått eller sett från en amerikan.”

Amerikanen hette Thomas Stearns Eliot, född 1888 i St Louis, och dikten ifråga var ”The love song of J Alfred Prufrock”; den trycktes 1915 i Poetry och kom två år därpå att inleda Eliots debutbok ”Prufrock and other observations” (som alltså fyller 100 i år).

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ”J Alfred Prufrocks kärlekssång”, som dikten fick heta i Gunnar Ekelöfs översättning från 1942, skrevs när Eliot var 22–23 år men den som talar i dikten är en nervös, tunnhårig farbror som illusionslöst summerar sitt torftiga liv, framhåller hur obetydlig han är, hur svårt det är att göra sig förstådd och att uthärda tillvarons penibla realiteter med bibehållen värdighet. ”Do I dare / Disturb the universe?” – ”Skall jag våga / ofreda universum?” – det är ett ­effektivt grepp att låta en konflikträdd person som ogärna talar föra ordet.

    Annons
    X

    Det är en banbrytande dikt och dess öppning är numera en av engelska språkets klassiska: ”Let us go then, you and I, / When the evening is spread out against the sky / Like a patient etherised upon a ­table” (”Så låt oss vandra, du och jag, / nu, när aftonen mot horisontens rest av dag / ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet”). ”Prufrock” blev för Eliot samtidigt ett slags signatur, ironisk men ärlig; ett fiktivt självporträtt vari den unge poeten tycks ta ut livets påfrestningar i förskott. Den verklige diktaren framstod med åren dessutom som tämligen prufrocksk: strikt, pessimistisk, konservativ, därtill troende. Motviljan att ta till orda fanns också: Eliots produktion är inte vidare stor och han tycks som regel ha skrivit i sällskap med ett gigantiskt överjag.

    Gunnar Ekelöfs klassiska nekrolog (i DN 5/1 1965) vore i sammanhanget tjänstefel att inte citera: ”Han /…/ ser sällan upp på den han talar med. Han skulle kunna vara en äldre student som fastnat i någon specialitet, en sådan där för allmänheten okänd men hos ett internationellt fåtal berömd expert på kufiska mynt. Eller varför inte en allvetande engelsk butler, böjd över axeln på någon som man inte såg men som fanns där, yttrande vördnadsfulla men mycket bestämda åsikter när han blev frågad till råds, annars lika effektfullt tigande. En confidential clerk, en man som vet sin plats och som tagit sitt parti.”

    Man ska inte låta sig nöja med låt vara träffande stereotyper och ytliga beröringar mellan verk och liv. Dock naglar Ekelöf i sin runa fast en karaktäristik av större räckvidd när han talar om Eliots två framträdande naturer: poeten och lagkarlen: ”Med ’lagkarlen’ menar jag då: den som dömer efter vissa spelregler, den som känt ett behov att ställa upp en kodex för att kunna lägga ett raster av räta linjer över världens och livets kroklinjer och irrgångar. Jag tror inte det var av lagiskhet han ville ha det så, jag tror snarare det var av skygghet, vekhet, en skräck inför livet, som kunde te sig som livsfientlighet.”

    Jeanette Winterson är inne på samma spår (i en dokumentär som finns på Youtube) när hon menar att Eliots persona – men i kanske också poesins liksom svalt frasande diktion – är ett skydd mot en verklighet han upplevde nära nog outhärdligt starkt. ”Vi talar, tror jag, om en man som kunde höra gräset växa”, säger Winterson. ”Han var konstant plågad”.

    Plågad eller ej, Eliots gärning lever så det sprakar, åtminstone i England. Förra året kom den emotsedda textkritiska utgåvan av poesin i två mega­band, ”The poems of T S Eliot” (red: Christopher Ricks & Jim McCue; Faber & Faber). Det förs­ta, ”­Collected and uncollected poems” rymmer Eliots samtliga samlingar, ungdomsdikter, senare tillfälliga och oavslutade poem och antologibidrag. Enbart kommentardelen är 950 sidor och i sanningens namn smått obegripligt infallsrik, inte minst när det gäller dikternas tänkbara bakgrund.

    I den andra volymen återfinns ”Old Possum’s book of practical cats”, omdiktningen av Saint-John Perses ”Anabasis”, verser för barn med mera.
    Poesin i den första volymen, från skol­övningar till de verk som gav Eliot Nobelpriset 1948, varierar i kvalitet. Mycket i debuten förvånar med sin kraft och fina balans mellan metrisk avrundning och verse libre (som Eliot sa att han främst lärt av Laforgue), medan flertalet dikter efter ”Prufrock” men före ”Det öde landet” (alltså cirka 1915–20) är ett slags rätt undgängliga etyder eller ironiska riposter i väntan på, föreställer man sig, mer brännande uppslag.

    Ett tidigt kännetecken är det ymniga person­galleriet, gärna baserat på figurer från uppväxtår och studietid. Det blir många namn som inte säger läsaren något, även om Eliots egna uttalanden ibland skänker lite färg. Men metoden är intressant: Eliot talar nästan aldrig från sitt jag, utan fördelar ärendet via andra individers agerande, genom citat och allusioner. Repliken från gatan eller ett fragment från låt säga en elisabetansk poet drar läsarens uppmärksamhet bort från den ort där dikten rinner fram.

    Apropå den relativt ringa produktionen bör vi minnas att Eliot också hade annat för sig. 1915 hade han med viss plötslighet gift sig med Vivien Haigh–Wood. (Olyckligt äktenskap; Vivien var psykiskt sjuk och internerades omsider.) Åren som följde var han upptagen med sin avhandling i filosofi vid ­Harvard, vilket krävde en del oroligt flängande över Atlanten – oroligt på grund av tyska ubåtar. 1916–19 knegade han som litteraturlärare; från 1917 och hela nio år framåt satt han om dagarna på Lloyds bank och analyserade internationell valuta.

    ”Det öde landet” (”The waste land”, 1922) är fortfarande en på många sätt oerhörd dikt med sina litterära ekon och ”heap of broken images”. En uppgift i kommentarvolymen glimmar till: under arbetet bröt Eliot ihop och lyckades utverka tre månaders ledighet från banken, lånade ett hus vid havet och lugnade nerverna genom att öva skalor på mandolin. Jämför: ”O stad, du stad, jag hör ibland / från någon krog i Lower Thames Street / det mjuka darret från en mandolin” (i Karin Boyes och Erik Mestertons översättning från 1932).

    Perioden 1922–35 är trevande, originell, ibland med störande religiös rekvisita, ibland med oefterhärmligt avväpnande frasering – läs exempelvis ”Journey of the Magi” (”De vise männens färd”); det underliggande bibliska narrativet inkräktar inte på tonen.

    Coriolan”, tidigt 30-tal, skulle ha blivit en sorts ny ”Det öde landet” men bara två delar avslutades, Eliot orkade inte. De fem utvändigt små men in­vändigt stora dikterna i ”Landscapes” ger däremot intryck att poeten lyckats vila en stund (”No will is still as a river”) – innan det blev dags för den stora, den största, kraftansamlingen.

    Sju år arbetade Eliot med sin kronjuvel, ”Fyra kvartetter” (”Four quartets”). Nu fanns inte längre rum för den gängse ­alldagliga interiören. Frukostbrickor, husjungfrur och tjänstemän, pubens sorl och gatans larm – allt fladdrar till och försvinner i fonden: ”Distinguished civil servants, chairmen of many committees, / Industrial lords and petty contractors, all go into the dark” (”utmärkta ämbetsmän, presidenter i många styrelser / industrilorder och småföretagare, alla mot mörker”).

    Kvar är avskalade, en smula drömska scener ­burna av metafysiska och existentiella teser och ­frågor. Tiden är det stora ämnet: tiden som räddning och fängelse, förgörare och föderska; som de fyra elementens substans. Förflutet, närvarande och framtid konvergerar i ”den roterande världens stilla punkt.”

    Dagen ekar av steg i den riktning vi aldrig tog. Burnt Norton, East Coker, The Dry Salvages och Little Gidding markerar platser med historisk anknytning för Eliot.
    Kvartetterna, skrev Thomas Warburton i den svenska utgåvan, ”är att betrakta som stort upplagda försök att bringa tanken, spekulationen ända fram till den punkt där den mystiska gudsupplevelsen börjar”. Men det är väsentligt att dikten stannar just där; man behöver inte dra in någon gud. Diktens lidande- och reningsproblematik är lätt att knyta till kristna idéer (eller hinduism, buddhism), men Eliot avfattar dessa problem inte teologiskt utan filosofiskt tentativt, liksom från den solitäres kammare, som leder till trädgården varje läsare sett.

    ”Vågar jag äta en persika? bena mitt hår som ­andra?”, ängslades Prufrock. Egal fråga i kvartetterna. ”Do I dare to eat a peach?” Vad är en persika? En sorts förtätad tid, något som rimmar på beach och each. ”Sjöjungfrur hörde jag sjunga, sjunga för varandra. // Jag tror inte de sjunger mer för mig”, säger Prufrock. Kvartetternas poet har både hört sången och i fasa/hänryckning insett att den gäller just honom.

    Det finns läsare som gillar vissa strofer av Eliot men överlag finner honom för stram och distanserad – lagkarlen med Ekelöfs ord. Jag har själv tidvis upplevt det så. Efter att ha läst igenom det poetiska livsverket vill jag trots ojämnheterna ändå framhålla den unika syntesen av glöd, behärskning, närvaro – ”en vindlös kyla som är hjärtats hetta”, som det står i senvintermeditationen i ”Little Gidding”. Det är också något i Eliots lite prästerliga och bepansrade röst som väcker medlidande. Och får en att tänka på dikten om flodhästen:

    Although he seems so firm to us
    He is merely flesh and blood

    (”Orubblig styrka har han fått / dock är han bara kött och blod”.)

    Annons
    Annons
    X

    T S Eliot (1888–1965).

    Foto: IBL Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X