X
Annons
X
Recension

Den bästa av mödrar Den bästa av mödrar

I Klaus Härös debutfilm, Elina som om jag inte fanns, söker huvudpersonen tröst vid en farlig myr. I Härös andra film, Den bästa av mödrar, söker Ero tröst vid det upprörda havet. Naturen blir en naturlig bundsförvant och lierad i de dramer som de unga huvudpersonerna tvingas in i. Den sjuåriga Elina hamnade i korselden mellan en förtryckande lärare och minnet av en stolt men död far. Konflikten handlade om rätten att tala sitt eget språk, finska, i svenska Lappland på 50-talet.
I Den bästa av mödrar hamnar tioåriga Ero som finskt krigsbarn i Sverige i dragkampen mellan två familjer på ömse sidor om havet. Ett öde han delade med 70000 finländska barn som på svenskt initiativ skickades till Sverige först under Sovjets anfallskrig på Finland och sedan under fortsättningskriget då Finland slogs mot Sovjet med hjälp av tyskarna. Men storpolitiken lämnar Klaus Härö därhän.

Det är första gången dessa livsavgörande upplevelser, för att inte säga trauman, för en hel generation barn gestaltas i en spelfilm. Att med adresslapp om halsen och finsksvensk ordbok i ränseln först skickas iväg till ett främmande land och en främmande familj på obestämd tid, för att sedan när de äntligen rotat sig på det nya stället slitas upp igen och skickas tillbaka till en ursprungsfamilj som de nästan glömt. Och alltid med samma falska försäkran: att allt kommer att bli bra.
Man behöver inte tala med särskilt många svenskar för att de ska minnas finska krigsbarn, som familjen tog emot. Barn som kom att adopteras i Sverige eller som återvände till Finland och försvann eller aldrig fann ro varken i det ena eller andra landet. Kanske är de finska krigsbarnen också ett svenskt trauma?

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X