Annons

Anders Burman:Den antika frågan om estetikens etik

KULTIVERANDE KONST. Gör god litteratur oss till godare människor? Kan snygg design ha en positiv inverkan? Föreställningen att konsten även har en moralisk och karaktärsdanande inverkan ifrågasattes redan av de gamla grekerna. I en ny bok redovisas antikens estetiska diskussioner.

Under strecket
Publicerad

Som en egen disciplin uppstod estetiken vid mitten av 1700-talet. Det var tysken Alexander Gottlieb Baumgarten som med sin år 1750 utgivna ”Aesthetica” mutade in det estetiska ämnesområdet. Han definierade estetik som vetenskapen om sinneskunskap, i enlighet med grekiskans ta aistheta som betyder just ”det sinnliga” eller ”det förnimbara”. Den sinneskunskap som estetiken undersöker kopplade Baumgarten samman med konsten, och det dröjde sedan inte länge förrän estetik allmänt började uppfattas som vetenskapen om konst och skönhet.

Även om den estetiska disciplinen inte är mer än ett par hundra år gammal hade man naturligtvis långt tidigare reflekterat över frågor rörande konst och skönhet. Som så ofta kan man här gå tillbaka till de gamla grekerna, som bland annat intresserade sig för konstens moraliska funktion och det skönas relation till det sanna och det rätta. Men när man talar om estetik i samband med antiken måste man omedelbart göra en reservation, nämligen att varken grekerna eller romarna hade något begrepp för de sköna konsterna. Att föra samman poesi, musik, måleri, skulptur och arkitektur under en gemensam beteckning av sköna konster började man inte göra förrän vid samma tid som Baumgarten skapade estetikdisciplinen. Det grekiska ord som brukar översättas med konst - techne - innefattade, liksom latinets ars, alla möjliga slags hantverks- och vetenskapsfärdigheter. Något förenklat kan det sägas vara de färdigheter och den teknik som krävs för att kunna bygga ett hus, göra en staty eller övertyga en publik.

Annons
Annons
Annons