Annons
X
Annons
X

Den 13-procentiga lösningen?

SÖNDAGSKRÖNIKA

Om 25 år har välfärden blivit så mycket dyrare att det motsvarar 13 kronor mer i skatt. Det skrämskottet fyrade Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) av i torsdags. Som alltid när det handlar om kommunal beskattning är det betydligt värre än det låter. Vi talar om en höjning av skatten på varje intjänad hundralapp från 31,56 kronor i genomsnitt i dag till 44,56 kronor år 2035 (dvs med drygt 40 procent). Det skulle pressa upp skattetrycket till 1980-talsnivåer på långt över 50 procent och ge svenska låginkomsttagare samma marginalskatt som tyska börsdirektörer med miljoninkomster.

Enligt SKL handlar det om ett räkneexempel och inte om ett skarpt förslag, och man kan också sammanfatta skattechockens framtida öde i sex korta ord:
Den kommer inte att bli av. Den 13-procentiga lösningen skulle ha lika förödande effekt på ekonomi och sysselsättning som ”den sjuprocentiga lösningen” hade på Sherlock Holmes i Nicholas Meyers roman med samma namn. Den skulle lika gärna kunna minska som öka kommunernas skatteintäkter.

Det goda syftet med fyrverkeriet är att få fart på en djärvare diskussion om välfärdens framtida finansiering. Det mindre ädla är att kommunpolitikerna bakom rapporten vill slå vakt om sin sektor och skapa legitimitet för krav på ökade resurser. Det gick inte många minuter från att SKL-materialet blev känt till att ivriga, S-märkta bloggare slog fast att (även) detta var den slutgiltiga dödsstöten för allt vad skattesänkningar heter.

Annons
X

Innan man tar upp just den kastade handsken är det läge att sätta ett par frågetecken för kalkylen så att man inte sväljer den med hull och hår. I prognoser som görs på ett kvartssekels sikt blir grundantagandena väldigt viktiga och SKL gör en del diskutabla val.

Dels utgår de från att produktivitetsutvecklingen i offentlig verksamhet är noll. År ut och år in. I motsats till näringslivet, där produktiviteten beräknas växa med två procent om året, antas det offentliga aldrig få större utväxling på resurserna man sätter in. Man kommer aldrig på smartare arbetssätt, gör inga innovationer och får ingen utvecklingseffekt av valfrihet och konkurrens. Det finns en tradition av att räkna så när det gäller offentlig välfärd, men varför ska skattebetalarna gå med på det?

Dels nöjer de sig inte med att ta höjd för ökade krav som följer av demografin utan räknar med en ambitionshöjning därutöver. När övriga delar av samhället lyfter kan inte välfärden lämnas kvar på sin gamla nivå. Det ligger en del i detta (speciellt när man definierar bort möjligheten till ökad produktivitet), men för den skull behöver man inte hålla med om att det behövs en real resursökning på en extra procent varje år.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att SKL har fastnat för just en procent beror på att motsvarande ökning var så stor under perioden 1980-2005. Men detta var ju en tid då det offentliga åtagandet utökades kraftigt: många fler barn skrevs in i förskolan, gymnasiet byggdes ut och förlängdes och handikappreformen genomfördes. Vilka kommunaluppgifter kräver lika stora nysatsningar framöver? Och hur är det egentligen med valutan för pengarna som har använts hittills?

    Men även om man tar SKL-rapporten med dessa nypor salt bör dess grundläggande fråga tas på allvar. När välståndet växer i ett samhälle växer även förväntningarna på välfärdstjänster som sjukvård och omsorg, och de ansvariga kan inte ta för givet att
    business as usual klarar biffen.

    SKL gör rätt när de inventerar tänkbara intäktsökningar och kostnadsminskningar. De räknar bland annat på tidigare debut i arbetslivet och senare sorti därifrån, effektivisering, avgiftshöjningar och ökad sysselsättning bland invandrare. Ingetdera är någon patentlösning, ingetdera är enkelt gjort, men alltsammans är värt att gå vidare med.

    Det gäller i än högre grad den utmaning som SKL sparar till sist: prioritering. Vad kan och bör kommunsektorn sluta med? Ingen politiker lär ta i frågan med tång före valet, men det ökar bara behovet av att tackla den efteråt.

    Skatterna då? Är ”plus 13 kronor” ett bevis för att Alliansen varit ansvarslös när man infört jobbskattavdrag och lättat på skattetrycket? Knappast.

    För det första betalar inte 2010 års skatter 2035 års kostnader. För det andra är det staten och inte kommunerna som avstått intäkter; de senare har tvärtom fått ökad tilldelning. Och för det tredje är det av fundamental betydelse för välfärdens finansiering att arbetsmarknaden fungerar väl och entreprenörskapet blomstrar, så att det kan skapas många och gärna välbetalda jobb.

    Om sänkta skattesatser bidrar till att företagarna blir fler och kan anställa fler kan de vara en god affär för statskassan – och det är tydligt att även välfärden skulle må bra av ett mer innovativt samhällsklimat.

    PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD.
    pj.anders.linder@svd.se

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X