Del 27: ”Han pratade om boken, men sidorna kom aldrig”

Alla desa vackra nederlag Följetong i SvD 22/6–1/8. Översättning av Gudrun Samuelsson (Norstedts, 2014).

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Då berättade Valeria alltihop för honom, hur Pasquales mamma hade bett om befrielse ända sedan Carlo dog och till och med hade försökt kväva sig själv med en kudde. Valeria hade övertalat henne att låta bli, men Antonia hade stått på sig tills Valeria lovade henne att när hennes äldre syster inte stod ut med smärtan skulle hon hjälpa henne. Den här veckan hade hon ännu en gång påmint om detta tunga löfte. Återigen hade Valeria sagt nej, men Antonia sa att hon aldrig skulle förstå för att hon inte var mor, att hon hellre ville dö än att ligga Pasquale till last längre, att han aldrig skulle lämna Porto Vergogna så länge hon var i livet. Så Valeria gjorde som hon hade blivit ombedd, bakade in lut i ett bröd. Sedan tvingade Antonia sin syster att lämna hotellet en timme, så att hon inte skulle ha någon del i hennes synd. Valeria försökte än en gång övertala henne att låta bli, men Antonia sa att hon hade fått frid, i vetskap om att hon gick nu, skulle Pasquale ge sig av med den vackra amerikanskan …

”Nu vill jag att du hör på mig”, sa Pasquale. ”Den amerikanska flickan? Hon älskar den andre mannen som var här, den brittiske skådespelaren. Hon bryr sig inte om mig. Det här var förgäves!” Valeria snyftade igen och tog tag om hans ben, och Pasquale stirrade ner på hennes böjda, skakande axlar tills medlidandet överväldigade honom. Medlidande, och kärlek till sin mamma som skulle ha velat att han skulle göra det han gjorde därnäst, han klappade Valeria på det risiga håret och sa: ”Jag beklagar, Zia.” Han tittade återigen på sin mamma där hon låg lutad mot de uppfluffade kuddarna, som i ett högtidligt godkännande.

Annons
Annons
Annons