SvD Perfect Guide
Annons
Krönika

Victor Johansson:Att dejta är ett trots mot döden, en revolt mot viruset

Foto: Alamy
Text: Victor Johansson - 25 april 2020

Om man som jag har en böjelse för både dramatik och romantik har coronaviruset förändrat kärlekens villkor: Plötsligt är det på liv och död.

Först när pesten väntade mig utanför tullarna var jag redo att älska. Det fanns inget kvar att bevara: inga känslor att dölja, inget inre att bevaka, inga gränser att värna och ingen stolthet att upprätthålla. Alla försvar hade spelat ut sin roll. 

I undantagstillståndet vågade jag se någon i ögonen tillräckligt länge för att mänsklig kontakt skulle uppstå.

Tinder tycktes ha förstört den moderna romansen. En kärleksgenerator som slumpvis kastar ut själar att förälska sig i. En digitalisering av känslolivet som lämnat oss ensamma och vilsna. Jag har själv fallit offer, oförmögen att knyta an, att känna någonting alls.

Efter att det gått inflation i kärleken – det obegränsade utbudet fick romantiken att tappa värde – har något nu förändrats. Att gå på dejt är plötsligt att sätta något på spel – hälsan, kanske livet. Redan innan första dejten måste frågan ställas: Är detta någon jag är beredd att dö för att få träffa?

Annons
Annons

Våren 2020 är kärleksmötet inte bara att utsätta sig för livsfara. Dejten är en motståndshandling, ett trots mot döden, en revolt mot viruset, ett uppror mot smittans grepp.

Jag ser Hiroshima mon amour och minns mitt kärlekens ideal. Två nakna älskare i skuggan av atombomben. När de sluter ögonen flimrar scener av brända människokroppar. De greppar varandra hårdare, försöker hålla fast i vad som helst. ”Ibland måste vi undvika att tänka på tillvarons problem, annars kvävs vi”, säger fransyskan Elle.

Jag tänker på Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i Casablanca. Falska visum i Nordafrika, underrättelseagenter i varje gathörn, den gamla världen i lågor. Det är en romans som kräver mer än att svajpa höger. Den fordrar något av individen, lojalitet, tillit, avkall på den egna säkerheten. I skuggan av krisen föds romantiken.

I Thomas Manns Döden i Venedig har döden något nästan erotiskt över sig. Författaren Gustav von Aschenbach förälskar sig i ynglingen Tadzio. Trots att pesten kommer till stan, döda rullas på kärror och han själv känner sina egna andetag bli allt kortare, stannar han kvar. Trånar efter den unga mannen, njuter av fadda frukter på marknaden och smakar förruttnelse med slutna ögon. Döden förhöjer varje sinne.

Jag sätter mig på cykeln och hastar genom ett öde Stockholm. Klockorna ringer i Kungsholms kyrka. På nyheterna räknar de kroppar. Hon sträcker ut handen över soffans ryggstöd, den här gången tar jag den.

Foto: Alamy

Annons