X
Annons
X
Recension

Elva Deckare i smart dialog med världslitteraturen

Tio människor, som tills för ett år sedan var kolleger, får varsin anonym inbjudan till en återföreningsträff på en avlägset belägen herrgård. Inbjudan är mystisk, det måste man nog säga, och innehåller också vissa instruktioner kring hur man bör förbereda sig för mötet. De tio utvalda utgörs av inga mindre än den forna A-gruppens medlemmar, det vill säga det poliskollektiv som stått i centrum för Arne Dahls dekalog och som avslutades med fjolårets ”Himmelsöga”. I slutet av den romanen lämnades dock frågan om det skulle kunna bli någon fortsättning öppen, ja på typiskt dahlskt manér fick romanfigurerna själva vara med och tycka till om saken.

Nu vet vi. Idag utkommer den elfte delen i serien, enkelt (fast vid närmare anblick långtifrån särskilt enkelt) betitlad Elva. Dahl har alltid varit svag för pastischer och oblyga dialoger med andra litterära verk, i och utanför deckargenren. Två sådana intertexter är särskilt centrala i den nya boken: Boccaccios "Decamerone" och Agatha Christies "Tio små negerpojkar". Det handlar med andra ord om att dra sig undan världens olyckor till en enslig plats och berätta historier för varandra. Det handlar också om ett växande obehag, en känsla av överhängande fara. Att det finns kopplingar mellan den ursprungliga ägarens hemlighetsfulla öden och nuet antyds också. Sådan är inramningen och spelet kan börja.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X