Debatten gjorde båda sidor svagare

Under strecket
Publicerad
Annons

En ny tro- och vetandedebatt i Ingmar Hedenius fotspår har rullat genom ett antal höstsöndagar i SvD. Intresset har varit stort och vittnar om det en smula förtryckta engagemang många människor känner i religionsfrågan.
Samtidigt säger debattens förlopp en hel del om religionens ställning i vårt samhälle. Jämförelsen med den ursprungliga Hedeniusdebatten sommaren 1949 är lärorik. Det är som om striden mellan tro och vetande försvagade båda de deltagande parterna. Det är svårt att i dag hitta någon som vill försvara trons sak utan krumbukter. Det är svårt också att finna en företrädare för vetandet som är lika trosviss som Hedenius.
I min inledning till debatten (15/9) skrev jag: ”Svenska kyrkan sådan den ser ut i ärkebiskop Hammars dagar har väl inte mer med kristendomen i historisk mening att göra än låt oss säga statsminister Perssons politik har någonting att göra med Karl Marx.” Göran Persson har inte hört av sig med någon protest. Men K G Hammar (27/10) säger sig vara oense med mig.
Jag är dock
glad att kunna konstatera att det han anför i sak bekräftar min diagnos. Tron är inte så mycket ”ett försanthållande av verifierbara satser”, menar ärkebiskopen, dess sanning är mer ”ett förhållningssätt” än ”ett kunskapsinnehåll”. Uppenbarelsen är inte någon ”gudomligt given information” och Gud är inte upphovet till gudsuppenbarelsens ”språk”. Religionen bör jämföras med konst och musik, den är ”ett slags tillvarons poesi”.
Det hela är helt enkelt ”mystik”. Gud är visserligen kärleken, men denna utsaga handlar inte om ”något objektivt uppfattbart objekt, ”Gud”” utan om ”ett djupt subjektivt personligt förhållande.”
Allt detta är gott och väl, men har naturligtvis inte mera med kristendom i historisk mening att göra än med vilken religion som helst. Det är fråga om en vag livsstämning, långt ifrån osympatisk.
Den långa trosbekännelse som läses upp i kyrkorna kan kanske i framtiden komma att ersättas av ”Jag tror på tillvaron och kärleken” och på så sätt komma att utgöra en sorts söndagsversion av
Göran Perssons marxism.

En mer handfast tro på kristendomens sanning finner man inte oväntat hos företrädarna för den romerska katolicismen, Anders Piltz och Rainer Carls. De blir därmed, paradoxalt nog, också de främsta försvararna av Hedenius intellektualism och för upprätthållandet av en klar distinktion mellan tro och vetande.
Annars blir mitt intryck nog det att vetenskapens försvarare i dag sällan är lika offensiva som Hedenius i sina monopolanspråk. Å andra sidan talar trons försvarare mer om privata stämningar, upplevelser och synsätt än om någon vältimrad dogmbyggnad. Eftersom min egen syn på Hedenius insats åberopats och ibland missförståtts vill jag försöka klargöra den.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons