Annons
Recension

Jóhann JóhannssonDebaser är trollbundet och tyst som graven

Under strecket
Publicerad

I tystnad och mörker (förutom ett statiskt, vitt ljus som lyser upp orkestern) radar de upp sig på scenen: tre fioler, en cello och två personer (Jóhannsson själv är en av dem) på diverse manicker. Men trots laptops får man aldrig den där lite blåsta känslan av att ha betalt 200 kronor för att se någon kolla sina mail på scenen. Det är hela tiden en föreställning, även om den är otroligt behärskad och perfektionistisk, och helt utan mellansnack (inte ens ett mumlat ”Tack”).

Det är just det perfekta som känns lite märkligt. ”Vanliga” spelningar på rockklubbar är fyllda av egenheter och misstag, saker som inte existerar i Jóhannssons postklassiska, teknologi-nostalgiska kompositioner, och det finns egentligen ingen logisk anledning till att stå upp på en sån här konsert. Men Debaser är trollbundet, det är tyst som i en isländsk gravgrotta under hela konserten, och under extranumret, Odi et Amo, viskar den söta tjejen bredvid mig andlöst upphetsat ”Hitten!” rakt ut.

Annons
Annons
Annons