Annons
X
Annons
X

”De var alla kristna och skulle därför dö”

I dag är det 100 år sedan ett folkmord inleddes i det sönderfallande Osmanska riket. Anders Q Björkman berättar historien om hur hans familj räddades tack vare att en liten by tog till vapen och försvarade sig.

• Se de kristnas flykt från Midyat på en interaktiv karta

(uppdaterad)
Morden på kristna fortsatte efter 1915. Bilden visar offren för en massavrättning i Aleppo 1919.
Morden på kristna fortsatte efter 1915. Bilden visar offren för en massavrättning i Aleppo 1919. Foto: LIBRARY OF CONGRESS

Flickan var 12 år gammal. En vårdag 1975 påbörjade hon tillsammans med föräldrar och syskon en bussresa på 155 mil, från hemstaden Midyat i sydöstra Turkiet till metropolen Istanbul i andra änden av landet. Det blev en natt i bussen och ytterligare en övernattning i Istanbul. Därifrån tåg, via Västtyskland, hela vägen till Stockholm. I tusentals år hade rötterna varit djupt förankrade i den röda jorden i regionen kring Midyat. Nu skulle familjen slå rot på andra sidan jordklotet. Både mor och far hade redan fått anställning på Scania i Södertälje. De lämnade sina gamla liv som hemmafru och silversmed i hemlandet och över en natt förvandlades hela familjen om nio personer till invandrare.

Men det var 40 år sedan.

Nu reser vi i andra riktningen: från Stockholm till Midyat, som ligger i Turabdin, ”gudstjänarnas berg”, kärnland för kristna assyrier/syrianer i sydöstra Turkiet.

Annons
X

Flickan är nu vuxen, har blivit mor till mina tre döttrar. Vi åker tillbaka till hennes historia, till huset hon en gång bodde i, till kyrkorna i Midyat, till det 1 618 år gamla klostret Mor Gabriel utanför staden. Vi besöker byn Hah, där enligt legenden de tre vise männen reste ett monument som en hyllning till Maria på vägen hem från Betlehem. I dag står där en kyrka som ibland sägs vara världens äldsta. Vid floden Tigris hittar vi orten Hasankeyf, där människan har bott i 12 000 år och som dessvärre snart läggs under vatten om ett planerat dammbygge blir av. Vi reser till staden Mardin, där Zafaran-klostret ligger – äldre än kristendomen; i dess källare finner man spår från en soldyrkarreligion.

Detta mångtusenåriga kulturarv är överväldigande, särskilt för våra döttrar som blir varse en rik historia som också är deras. Deras morfar – djiddo på assyriska/syrianska – har gått bort strax före vår resa och behovet av att förstå sin egen bakgrund har börjat gro i dem. Här i Turabdin har mina döttrars assyriska/syrianska historia ett helt annat djup. I Sverige börjar den på 1970-talet i miljonprogrammet i södra Storstockholm. I tvåflodslandet Mesopotamien mellan Eufrat och Tigris börjar den för flera tusen år sedan. (Djiddo kallade sig för övrigt alltid syrian, varför jag härifrån väljer att enbart använda den benämningen på folkgruppen).

Mest av allt berörs vi av besöket i kyrkan i den lilla byn Ayn-Wardo. Byn ligger på en höjd och kyrkan är placerad som en liten fästning på kullens topp. Vi visas runt av en ung man som berättar vad som hände här för 100 år sedan, sommaren 1915, när Sayfo ägde rum. Sayfo betyder Svärdet och är den syrianska benämningen för det folkmord på kristna som ägde rum i Osmanska riket mitt under det första världskriget. I de flesta byar och städer i Turabdin kunde den kristna befolkningen inte försvara sig – de var inte förberedda och kunde inte i sin vildaste fantasi tro att deras grannar skulle ta livet av dem och plundra deras hem och butiker. Därför var de chanslösa när mördandet började.

Men i Ayn-Wardo planerade man tidigt för försvar inifrån kyrkans tjocka murar. Hit tog sig många från Midyat för att överleva, en natt för 100 år sedan.

Vår guide sveper med händerna över oss och säger:

– Ingen av er skulle ha funnits till om inte folket här i byn hade tagit till vapen och försvarat sig.

Hans finger stannar på mig:

– Ingen utom du.

Alla blir vi väldigt tagna, men han har rätt; jag är den ende av oss som är helsvensk och saknar rötter här. Övriga familjemedlemmars existens bygger på att deras syrianska anfäder och anmödrar överlevde för 100 år sedan.

Djiddo, morfar, och Qashto, mormor, föddes i början av 1930-talet, så de slapp uppleva folkmordet. Men deras föräldrar genomled det. De fanns där när människor fick sina magar uppsprättade eller halshöggs, radades upp för avrättning eller kastades ut från höjder, lik östes ner i grottor och brunnar, människor fördes ut på dödsmarscher i öknen eller till floden Tigris för att dränkas, kvinnor våldtogs och togs som sexslavar, barn ”adopterades” av förövarna.

Vår familj finns till tack vare dem som försvarade sig i Ayn-Wardo. Hur gick det till? Hur överlevde Djiddos och Qashtos föräldrar?

Det är vad denna berättelse ska handla om.

Folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och andra kristna började i Konstantinopel, dagens Istanbul, den 24 april 1915. Där och då fördes 235 framstående armenier bort och dödades. Vid den här tiden stred Osmanska riket i första världskriget på Tysklands och Österrike-Ungerns sida. Mot sig hade man ententen – britterna och fransmännen gjorde invasionsförsök i väster och i öster pressade ryssarna på. I denna utsatta situation, när nationalism dessutom hade börjat spira bland armenier, kom den kristna minoriteten att betraktas som femtekolonnare, potentiella förrädare.

Det var mot den bakgrunden som folkmordet ägde rum.

Städer och byar tömdes på sin armeniska befolkning som tvingades ut på marscher i öknen, officiellt för att människor skulle förflyttas. Ofta föregicks vandringarna av att männen fördes bort och dödades. De som gick i dessa dödsmarscher var alltså huvudsakligen kvinnor och barn. Många mördades, men många dog också av sjukdom, törst eller svält. Ibland slog rövarband till och stal både barn och ägodelar. Många av kvinnorna utsattes för våldtäkter.

Allt detta var ursprungligen riktat mot armenier, men ett citat som yttrades av en kurdisk hövding, eller möjligen av en osmansk officer, lever kvar i det allmänna minnet hos syrianer: ”Gul lök eller röd lök, vad är skillnaden? De är båda lök”. Med andra ord: armenier eller syrianer, vad var skillnaden? De var alla kristna och skulle därför dö.

Det är ingen lätt sak att sätta ihop en redogörelse för hur Djiddos och Qashtos föräldrar överlevde detta. Syrianer har inget nedtecknat – historien har i stället återberättats från generation till generation. Men ibland har överlevande inte velat föra vidare sitt trauma och därför hållit tyst. Djiddo fick inte höra mycket om Sayfo av sina föräldrar, som båda dog när han fortfarande var ung.

Men Qashto brukade, när hon fortfarande levde, återge det hon hade fått höra av sin mor och moster. De hann inte fly från Midyat när mordvågen kom till staden, men lyckades ändå överleva. På något sätt hamnade de under en hög med mördade människor och klarade sig genom att själva spela döda. De beskrev fasan i att ligga bland döda som skurits upp och vars inälvor hade runnit ut.

Mest vämjelig var deras berättelse om hur mördarna slog vad om vilket kön det var på ett foster innan de sprättade upp magen på en gravid kvinna.

**Men den **syrianska kulturen är patriarkal och därför talas det ibland mer om fäder än om mödrar. Och efter intervjuer med släktingar är det Djiddos fars öden från 1915 som jag har fått tydligast bild av. Därför låter vi det här i första hand handla om honom – mina barns morfars far – och hans syskon.

Hans namn var Musa och han var den äldste sonen till Merame och hennes man, vävaren Danho. Musa hade tre småbröder – Gebro, Iskender och minstingen Malke – och systern Zekiya. Hon och Musa ska ha varit i stort sett jämngamla, mellan 12 och 15 år, när folkmordet sommaren 1915 kom till Midyat. Lille Malke var 3–4 år gammal.

Den amerikanske missionären Alpheus N Andrus, som var stationerad i den större staden Mardin, höll noga uppsikt över händelserna under folkmordet och rapporterade om dem när han återvände till USA två år senare. Enligt honom arresterade regeringen sommaren 1915 ett 70-tal ledande män ur Midyats helt dominerande kristna majoritet. Efter tio dagar i fängelse bands de i grupper om fyra och fördes ut ur fängelset under förevändningen att de skulle ställas inför krigsrätt. ”Men i stället leddes de upp i bergen där de dödades brutalt”, skriver Andrus.

Några Midyatbor, som i hemlighet hade smugit sig efter, blev vittnen till morden och spred sedan nyheterna i Midyat. Skräckberättelserna försatte staden i uppror. Samma kväll stormade en stor grupp kristna män regeringens vapenförråd i staden, skrämde iväg vakten och beväpnade sig. Enligt Alpheus N Andrus dödade de soldater, gendarmer och ämbetsmän i kasernerna och förberedde sig på den belägring de räknade med skulle komma som svar.

• Se flykten från Midyat på en interaktiv karta

Regeringsrepresentanter skickade mycket riktigt soldater från Mardin och sände dessutom bud till kurdiska hövdingar i byarna runt omkring att ansluta. Lockbetet var att Midyat var relativt rikt – där kunde man räkna med plundringståg och att få med sig ett rejält krigsbyte.

Soldaterna och de kurdiska krigarna anföll i början av juli. De kristna Midyatborna försökte under tumultartade former försvara sig och höll stånd i en dryg vecka. Men när angriparna trängde in och gick från hus till hus för att mörda och plundra började försvaret bryta samman och många sökte skydd vid byggnader med stora muromgärdade gårdar. Ett antal volontärer från Ayn-Wardo – en by som alltså hade rustat för försvar – hade kommit till Midyat och försökte övertyga folket om att de måste fly, och att enda räddningen var att ta sig de elva kilometerna till deras by, för att där, innanför murarna, försvara sig.

Från ett hus i staden – som en familj vid namn Adoka ägde – fanns en naturlig flyktväg. Därifrån ledde ett tunnelsystem till klostret Abrahom, någon halv kilometer utanför Midyat. Strax före mörkrets inbrott tog man sig ner i tunnlarna. Alla hann inte in i dem, utan dödades när angriparna lyckades ta sig över murarna runt familjen Adokas hus. Säkerligen försvann också en och annan familjemedlem i paniken nere i underjorden. Det kan inte ha varit lätt att hålla reda på småbarnen i de becksvarta tunnlarna.

De som kom upp i andra änden, vid klostret Mor Abrohom, fortsatte österut mot Ayn-Wardo.

**Musa och **hans familj hade i stället tagit skydd innanför murarna till ett annat kloster, Mor Sharbel, i stadens nordöstra utkant. Två syskon saknades dock – systern Zekiya och lille Malke. Kanske hade de försvunnit i kaoset som uppstått då angriparna började tränga igenom? När solen gått ner och de som samlats på klostergården bestämde sig för att tåga österut mot Ayn-Wardo måste alltså familjens föräldrar, Merame och Danho, besluta sig för att ge sig av utan två av sina barn.

De två grupperna – de som tog tunneln från familjen Adokas hus och de som gick från Mor Sharbel-klostret – strålade samman öster om Midyat, där de bildade en konvoj som i nattens mörker tog sig den dryga milen till Ayn-Wardo. Gamla och barn hade naturligtvis svårt att orka och de unga och starka fick hjälpa dem bäst det gick; bära barnen och stötta åldringarna. Konvojen besköts, men försvarades av volontärerna från Ayn-Wardo.

**Väl framme **och innanför Ayn-Wardos murar fick flyktingarna vatten och mat och därefter uppgifter fördelade på sig. Byborna hade varit försigkomna och redan när det första världskriget inleddes förstått att kriget förr eller senare skulle utgöra ett hot mot dem. Därför hade de förstärkt murarna runt byn och på olika sätt rustat för försvar. Alla fick bistå efter förmåga – till exempel valde en biskop att lägga undan sitt ämbete, sin biskopshatt och sin kräkla för att delta i striderna.

När Musa och hans familj anlände var mellan 6 000 och 7 000 syrianer förskansade i byn.

Anfallet mot Ayn-Wardo kom relativt snart. Kurdiska krigare, anförda av osmanska officerare och soldater, försökte storma byborna och de flyktingar som samlats där. Ganska snart blev det dock tydligt att Ayn-Wardo var en mycket bra plats att försvara sig ifrån, belägen på en muromgärdad höjd som byn var. Efter tre misslyckade stormningsförsök övergick det hela i en belägring som kom att vara i drygt två månader.

Byborna hade samlat på sig stora mängder mat och vapen, men eftersom ingen visste hur länge belägringen skulle pågå, fanns en oro för att det inte skulle räcka. Därför skickades hemliga nattpatruller flera gånger till den syrianska byn Anhel, söder om Midyat, för att fylla på förråd av vete, salt och krut. Anhel hade förskonats från mördandet på inrådan av Midyats kurdiske hövding Azizke.

Om han verkligen ville bespara Anhel-borna detta eller om planen var att anfalla också deras by när man klarat av Ayn-Wardo, vet vi i dag inte.

I månadsskiftet augusti–september började de kurdiska krigarnas stridsmoral sjunka och anfallarna försökte inleda förhandlingar för att få syrianerna att lägga ner vapnen. I den första fredstrevaren sändes en shejk från Mardin-trakten fram som medlare – han släpptes inte ens fram till eldlinjen. Någon vecka senare hämtade angriparna en syrisk-ortodox biskop och en präst från Mardin, men byborna ansåg sig förstå att dessa bara var utnyttjade och öppnade eld över deras huvuden.

**En tredje **medlare var Sarokhano, en kurd från byn Mor-Bobo som syrianerna hade förtroende för – och med rätta, skulle det visa sig. Även om många av förövarna under folkmordet var kurder, så fanns det andra kurder (och även yezidier) som i stället hjälpte sina kristna grannar. Sarokhano var en sådan person. Han talade såväl kurdiska som syrianska och tilläts komma tillräckligt nära försvarsmurarna för att kunna göra sig hörd. Han ropade först på syrianska, ett språk de angripande krigarna inte förstod:

– Ge inte upp, fortsätt att strida!

Sedan, som ett skådespel för angriparna, hojtade han på kurdiska:

– Lägg ner era vapen och ge upp!

Uppenbarligen litade inte Sarokhano på att Ayn-Wardo skulle skonas om byborna la ner sina vapen. Det var också så de tolkade hans budskap; att de inte kunde lita på motståndarna och därför måste fortsätta att hålla stånd.

Men angriparnas kampvilja var nu verkligen bruten och i mitten av september ville de bara få ett slut på striderna. En fjärde medlare, en shejk vid namn Fathullah, sändes fram. Han var muhallemit – en folkgrupp som hade konverterat från kristendom till islam på 1300-talet – och hade vägrat att delta i massmorden och tvärtom skyddat kristna grannar mot våld och plundring. Ayn-Wardoborna litade fullt ut på shejk Fathullah och en fred kunde uppnås med honom som garant.

Hur livet hade tett sig för Musa, hans föräldrar och två bröder i Ayn-Wardo under belägringen vet vi inget om. Men när striderna var över mot slutet av september vågade de och flera andra Midyatbor sig tillbaka till sin hemstad. På vandringen hemåt höll man ihop i stora grupper – än litade man inte på sin muslimska omgivning. Och flera av de kristna dödades trots att belägringen nu var över och en fred var sluten. Otryggheten bestod för syrianerna i flera år, men den värsta förföljelsen var ändå över.

Väl tillbaka försökte man börja om livet på nytt, men husen var plundrade och förstörda, människor var döda eller försvunna. Alla syrianer hade mist nära och kära, massor av barn var föräldralösa – en del av dem togs om hand i klostren av munkar och nunnor, andra fick bo hos släktingar. Ett okänt antal hade rövats bort och växte upp som barn i muslimska familjer.

Musas syster Zekiya och lillebror Malke var fortsatt försvunna. Danho och Merame befarade att deras barn var döda, men efter några år fick familjen höra talas om att Zekiya var vid liv. Rykten gjorde gällande att hon bodde i en annan by, att hon där var gift med en yezidisk man och hade fött tre döttrar. Och på något sätt återbördades Zekiya till sin ursprungliga familj. Exakt hur är oklart, men det verkar som om hennes föräldrar fick hjälp av vänner i en muslimsk familj att hämta hem henne till Midyat – dock utan att hennes tre barn följde med.

När hon var åter hos familjen visade det sig att hon visste att lillebror Malke levde! Han var fåraherde hos en kurdisk man inte långt ifrån där hon själv nyss hade bott. Kurden som Malke vaktade får åt måste ha hittat pojken i kaoset som rådde i Midyat juli 1915 och tagit med honom hem. Zekiya sökte upp sin lillebror för att övertala honom att följa med till Midyat – vilket inte var lätt; Malke hade i stort sett glömt vem han var och vilket ursprung han hade. Enligt släktens berättelser upprepade han en kurdisk ramsa, som han fått lära sig, om att alla kristna borde halshuggas. Men Zekiya lyckades få honom att överge fårhjorden och följa med. På något sätt övertygade hon honom om att hon var hans syster och att han inte alls var en kurdisk fåraherde, utan en syriansk pojke.

Efter sommaren 1915 var samexistensen mellan olika religiösa grupper i Turabdin rubbad. Syrianernas tillit till sin omgivning var mycket låg. Med åren blev det bättre, men innerst inne vågade de inte lita på sina muslimska grannar. Kristna och muslimer kunde arbeta tillsammans, möjligen hade man affärsrelationer, men de kristna släppte inte gärna en muslim in på livet, ville inte gärna låta andra än kristna komma in i deras hem eller kyrkor. Giftermål mellan grupperna vore – än i dag – en skandal och i stort sett otänkbart. Sayfo, folkmordet, blev ett trauma som inte släppte greppet om dem som klarat livhanken, ungefär som Förintelsen blivit för judiska överlevande.

Några syrianer startade om i storstäder som Izmir eller Istanbul. Många begav sig över gränsen till Syrien – även Musa, hans bror Gebro och pappa Danho prövade ett tag lyckan där, men återvände. En del tog sig till Irak eller fortsatte till Libanon och Iran. Turabdin-regionen började sakta tömmas på kristna.

I dag bor en spillra på omkring 3 000 syrianer kvar. I Sverige, framför allt i Södertälje, men också i Botkyrka, Västerås och andra städer, bor numera 100 000–120 000 syrianer.

En av dem som flyttade hit var Malke, minstingen som överlevde Sayfo genom att bli kurdisk fåraherde. Han kom till Sverige som åldring, men är nu avliden. Hit kom också barn och barnbarn till Zekiya, som hade gift om sig och fått barn med en syriansk änkling efter folkmordet.

Ytterligare några som kom till Sverige, för exakt 40 år sedan denna vår, var alltså mina barns mor och hennes familj. Och nu har vår resa tillbaka till hennes rötter fört oss till Ayn-Wardo. Men besöket är över och vår guide, som också är ansvarig för kyrkan här, låser dess mäktiga port med en jättelik nyckel. Än i dag, ett sekel efter belägringen av Ayn-Wardo, liknar bykyrkan mer en försvarsborg med sina tjocka murar där uppe på höjden.

Men här finns knappt kvar någon församling längre. Turkiet har i stor utsträckning tömts på sin kristna befolkning, och efter 100 år av turkisk förnekelse och utan upprättelse för offren tycks nu turen ha kommit till Irak och Syrien. Efter att USA störtade Saddam Hussein 2003 började Iraks kristna utsättas för trakasserier och våld, och med inbördeskriget i Syrien har situationen för kristna där blivit näst intill outhärdlig. I somras lyckades extremisterna i IS inta Mosul i norra Irak och för knappt två månader sedan kidnappade de 200 assyrier/syrianer i några byar i norra Syrien.

IS halshugger, förstör kyrkor, tvångskonverterar och våldtar.

Det känns kusligt bekant. Vi har nått 100-årsdagen av folkmordet i dag den 24 april samtidigt som tragedin alltså tycks upprepa sig. Risken är stor att Nineveslätten i Irak mister sin ursprungsbefolkning och att hela Mellanöstern – precis som en gång Turabdin – töms på sina kristna invånare.

FOTNOT 1: Ett viktigt stöd i arbetet med denna text har Jan Bet-Sawoce, föreståndare vid Mesopotamiska boksamlingen på Södertörns högskola, varit. Ett stort tack riktas till honom och denna institution. Mer information om dess verksamhet och Bet-Sawoces utgivning på Nsibin bokförlag går att få via betsawoce@live.com.

FOTNOT 2: Namnen på Musa och hans familj har fingerats av hänsyn till efterlevande.

Bläddra vidare för att se fler bilder.

Annons
Annons
X

Morden på kristna fortsatte efter 1915. Bilden visar offren för en massavrättning i Aleppo 1919.

Foto: LIBRARY OF CONGRESS Bild 1 av 4

En armenisk kvinna knäböjer vid sin döda dotter nära Aleppo i nuvarande Syrien.

Bild 2 av 4

Familjeporträtt på en kristen familj från Midyat i Turabdin, kärnland för kristna assyrier/syrianer i sydöstra Turkiet.

Foto: FAMILJEPORTRÄTT PÅ EN KRISTEN FAMILJ FRÅN MIDYAT I TURABDIN KÄRNLAND FÖR KRISTNA ASSYRIER/SYRIANER I SYDÖSTRA TURKIET. Bild 3 av 4

Om det här fotot skrev USA:s ambassadör: ”Vyer som den här var vanliga i alla de armeniska provinserna under våren och sommaren 1915”.

Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X