Annons
X
Annons
X

Björn Billing: De utdöda ­arternas ödesdigra återkomst

Många sätter sitt hopp till bioteknikens möjligheter att återskapa utdöda arter och till och med designa nya djur och växter. Men intresset för så kallad ”de-extinction” riskerar att flytta fokus från bevarandet av befintliga men akut utrotningshotade arter.

Stora pengar satsas på att återskapa mammuten, samtidigt som inte mycket görs för att förhindra dödandet av Afrikas sista elefanter.
Stora pengar satsas på att återskapa mammuten, samtidigt som inte mycket görs för att förhindra dödandet av Afrikas sista elefanter. Foto: IBL

”Ge mig en miljon dollar och en kyckling, och jag ska bygga en dinosaurie.” Det låter som en replik i en dålig film, men orden är verkliga och kommer från paleontologen Jack Horner. Associationen till Hollywood är själv­skriven för alla som känner till Horner; det är nämligen han som varit vetenskaplig rådgivare för ­”Jurassic Park”-filmerna.

De senaste åren har Horner mer eller mindre övergett det öppna fältet och hackan för laboratoriet. Tillsammans med genforskare och ingenjörer inom syntetisk biologi försöker han skapa vad som halvt på skämt kallas ”kycklingosaurie” (”chickenosaurus”). Utgångspunkten är fåglarnas och dinosauriernas gemensamma härstamning. Denna evolutionshistoria ligger kodad i DNA, också hos en vanlig kyckling. Forskarna i kycklingosaurieprojektet vill försöka lokalisera och aktivera de gener som utvecklar käkar, tänder, händer och svans hos ett kycklingembryo och samtidigt blockera generna som triggar fågelspecifika drag.

Horners plan är ingen isolerad företeelse. Det pågår en intensiv teknikutveckling och forskning på området som kallas ”de-extinction”. En av de ­ledande aktörerna är Stewart Brand, föreståndare för organisationen Revive & Restore. I ett Ted-föredrag påpekar han att ”människan har orsakat ett stort hål i naturen de senaste tiotusen åren” och menar att vi nu har möjligheten ”och kanske den moraliska plikten” att reparera en del av skadorna.

Annons
X

Den 6 januari 2000 hittades det sista exemplaret av Capra pyrenaica pyrenaica, en underart av iberisk stenbock. Tre år senare lyckades forskare klona fram en levande unge. Livet blev dock kort för ­djuret, som föddes med en missbildad lunga och dog efter bara tio minuter. Händelsen skapade ändå rubriker då det var första gången en utdöd art väckts till liv igen i genteknologins laboratorier. Brand berättar om stenbocken och frågar retoriskt: ”Vill ni ha tillbaka utdöda arter?” Han får ett rungande ”Yeah!” och applåder till svar och det tycks som att han talar i ett gränsland mellan vetenskaplig konferens och väckelsemöte. Där är Brand inte ensam.

”Den mest tankeväckande profetian sedan Gamla Testamentet”, skrev en kommentator om boken ”Regenesis” (2012) av genforskaren George Church och journalisten Ed Regis. Författarna talar om hur biotekniken kan göra människan till härskare över liv, död, sjukdomar och evolution. Vi kan återskapa utdöda arter, designa nya djur och växter, göra oss immuna mot virus, förbättra den mänskliga kroppen, producera alternativa energikällor – möjligheterna tycks oändliga för DNA-ingenjörerna i vad som redan kallats den syntetiska biologins århundrade.

Argumentet att det finns en skuld på mänsklighetens konto att betala kan låta fint. Men samvetets balsam är inte alltid vad som är bäst för naturen. I juni 2013 publicerade redaktionen för Scientific American ett samlat kritiskt uttalande. De-extinction flyttar fokus från bevarandet av befintliga arter och det viktiga skyddet av känsliga biotoper, skriver man. Dessutom kan ideologin invagga folk i den falska tryggheten att tekniken ska kunna lösa de miljöproblem som människan skapar.

Vidare är det slående att många de-extinction-projekt inriktas på karismatiska och välkända djur, som ullhårig mammut, moafåglar, dront, sabeltandade katter. Men kan dessa djur garanteras en vital livsmiljö? Hur kommer de att påverka det befintliga ekosystemet?

Invändningarna från naturskyddsorganisationer har främst handlat om resurser och prioriteringar. I Afrika dödas 35 000 elefanter varje år – det är flera djur varje timme, dygnet runt – och här pumpas stora dollar in för att återskapa mammuten. Som kanske ändå bara skulle kunna existera på zoo …

Den syntetiska biologins futuristiska visioner avtecknar sig mot en mörk bakgrund. År 2010 deklarerades av FN som Internationella året för biologisk mångfald – ”en hyllning till livet på jorden och för biodiversitetens betydelse för våra liv”. Samma år släpptes den omfattande rapporten ”Evolution lost” om tillståndet för jordens ryggradsdjur. Den gav ingen anledning att fira.

En rad vetenskapliga artiklar sedan dess har ­vittnat om samma tendens. Populationer minskar och arter dör ut i rasande takt. En fjärdedel av däggdjuren och kanske 40 procent av jordens amfibier är hotade. Massdöd noteras för flera fåglar, fladdermöss och insekter. I september förra året publicerade Världsnaturfonden ”Living blue planet report”. Tillståndet under vattenytan visade sig vara ännu mer alarmerande: nästan hälften av allt ­marint djurliv har försvunnit sedan 70-talet.

Forskare jämför dessa fenomen med historiens massiva utdöenden, ”De fem stora”. Det senaste av dessa tog kål på dinosaurierna. Teorin om ett sjätte massutdöende baseras inte bara på antalet arter som nu är hotade utan också på tempot. Det hör till naturlig evolution att arter dör ut men nu överskrids den normala takten med bred marginal – kanske tusen gånger så snabb för däggdjur och 45 000 gånger så snabb för amfibier. Man skulle kunna tro att det sjätte massutdöendet bara pågår där regnskog skövlas eller i korallreven som bleknar och vittrar sönder. Men med rätt guide skulle nog vem som helst kunna bevittna populationsminskning och artförlust på sin egen bakgård, skriver Elizabeth Kolbert i den Pulitzerbelönade ”The sixth extinction”.

Den problematiken handlar bara delvis om vad som håller på att ske och än mer om varför det sker. Inget meteoritnedslag, inga utbrott av supervulkaner denna gång. Orsakerna till den sjätte massdöden kan härledas till människan. Skogsavverkning, utfiskning, miljögifter, klimatförändringar, försurning av haven och illegal jakt pekas ut som drivkrafter.

De-extinction är ett kontroversiellt svar på denna krissituation. Åtminstone är det så Brand vill legitimera projektet, vilket bygger på en annan verksamhet som växer i omfattning. Idag finns ett dussintal institutioner som lagrar organisk vävnad, ägg, sperma och embryon i behållare med flytande kväve. Förebyggande men likväl med sikte på en framtid där tekniken ska kunna slå en brygga mellan liv och död. Frozen Zoo i San Diego är föregångaren och har idag över 10  000 specimen, som representerar tusen arter inklusive den utrotade poo-uli-fågeln.

En annan inriktning har Global Seed Vault på Svalbard. Fröreserver förekommer världen över men anläggningen på den arktiska ön ska fungera som en gemensam backup. Ett första uttag från denna internationella fröbank har redan gjorts, av Syrien vars lager förstördes av bombningar i Aleppo förra året.

Att Svalbard ligger långt från politiska konflikthärdar är en av anledningarna till att valvet placerats här. Dessutom ska permafrosten hjälpa till att hålla fröerna livskraftiga i hundratals år även om strömmen skulle slås ut. Själva valvet ligger 120 ­meter in i berget. I skydd från global uppvärmning, terrorism, krig och epidemier, är det tänkt.

Många konstnärer har engagerat sig i det sjätte massutdöendet och dess mänskliga komponent. Chris Jordans fotografier av döda albatrossungar med plastföremål i magen vittnar starkare än all statistik om naturens pris för vår konsumtionskultur. Bilderna är tagna på de obebodda Midwayöarna som ligger så långt ut i Stilla havet det går att komma. Sensmoral: ditt skräp har ett efterliv och kan hamna var som helst och få konsekvenser du varken anar eller önskar.

Död albatrossunge med plastbitar i magen, fotograferad på Midwayöarna av Chris Jordan. Foto: Chris Jordan/IBL

När metalbandet Cattle Decapitation förra hösten släppte plattan ”The Anthropocene extinction” valde man att parafrasera Jordans bilder på omslaget. I ett postapokalyptiskt landskap ligger en död, halvrutten människa på en strand. Samma slags plast­föremål väller ut ur den öppna buken som hos albatrosserna. Sensmoral: det människan gör mot naturen gör hon mot sig själv.

Naturfotografen Joel Sartore har använt en ­annan strategi än detta slags chockestetik. För sex år sedan fick han idén till ”The photo ark”, som går ut på att porträttera individer i studiomiljö. Hittills har Sartore fotat drygt 6 000 arter till sin virtuella räddningsark och bilderna har exponerats stort, bokstavligen: porträtten av hotade djur projicerades förra året på berömda byggnader världen över, som Empire State Building i New York och St Peterskyrkan i Rom.

Kritiker har påpekat ett antropomorfiserande drag i Sartores bilder men själv försvarar han sitt grepp. För att skapa en känsla av samhörighet är identifikation och ögonkontakt den bästa metoden, menar Sartore. Alla skulle inte hålla med honom. Att se ett djur i ögonen är att skåda över ”en avgrund av icke-förståelse”, skriver John Berger i sin klassiska essä ”Why look at animals?”, från 1977. Och ”djuren är alltid de iakttagna”, fortsätter Berger just apropå fotografier. ”Det faktum att de också kan iaktta oss har förlorat all betydelse. De är föremål för vår ständigt vidgade kunskap. Det vi vet om dem är ett kriterium på vår makt, och därmed ett index över vad som skiljer oss från dem.”

Joel Sartore fotograferar en adéliepingvin. Foto: IBL

På ett sätt bekräftar Sartores porträtt tesen negativt: vi har mer kunskap än någonsin men upplever den största maktlöshet. Hur ska vi förhindra att djuren dör ut?

Ingen panik, utdöd behöver inte betyda för alltid, skulle kanske Brand replikera. Och medan Sartore fortsätter sitt ambitiösa projekt arbetar Horner oförtrutet vidare på sin kycklingosaurie. För ett år sedan lyckades teamet producera ett kyckling­embryo utan näbb men med nos, käkar och tänder. Det väckte sensation och nådde medierna. I praktiken, sade Horner, har vi nu nått halvvägs. Arter dör ut framför våra ögon men tilltron till tekniken tycks ha en orubblig livsförmåga. Frågan är om inte vissa teknikdrömmar gör sig bäst på film.

Annons

Stora pengar satsas på att återskapa mammuten, samtidigt som inte mycket görs för att förhindra dödandet av Afrikas sista elefanter.

Foto: IBL Bild 1 av 3

Död albatrossunge med plastbitar i magen, fotograferad på Midwayöarna av Chris Jordan.

Foto: Chris Jordan/IBL Bild 2 av 3

Joel Sartore fotograferar en adéliepingvin.

Foto: IBL Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X