De styrande måste ta tag i våldskulturen

Under strecket
Publicerad
Annons

Trodde ni att det som Todd Bertuzzi och Wade Belak gjorde mot Steve Moore respektive Ossi Vaananen var händelser utanför det normala i NHL? Ni trodde fel.
Våldet inom NHL är värt och viktigt att diskutera nu när ligan går in i slutspelet. För kanske är vardagsvåldet inte så extremt som det som Bertuzzi och Belak visade, men det finns där hela tiden.
NHL-hockeyn handlar i dag lika mycket om att ge igen som att göra mål. NHL har blivit en liga där den justaste kroppstackling i den tacklades eller hans mindre nogräknade lagkamraters ögon förvandlas till en händelse som kräver den grymmaste formen av hämnd. Hockeyn har en sjuk, machofärgad inställning att allt som händer måste komma tillbaka - fast värre ändå.
Det var just den inställningen som vägledde Todd Bertuzzi till den handling som gränsade till det kriminella. Bertuzzi hade ingen ursäkt för sitt beteende, och faktiskt är det inte bara han som bär skulden för det som hände. Skulden måste delas mellan Bertuzzi, ligabossarna som tillåter den här typen
av beteende, ledarna och spelarna som låter sina liv styras av denna av alla inom NHL accepterade kod för hur man skall uppföra sig på rinken.
NHL är, på sitt sätt, en våldskultur. En form av kontrollerat kaos som går över styr när spelare, ledare och domare inte längre kan kontrollera kaoset.
Tränarna vill att spelarna skall spela på gränsen och de trycker på för att spelarna skall prestera max: ”kör stenhårt i 40 sekunder. Ta inga fångar. Ge inte efter en enda millimeter. Ducka aldrig. Det är ett krig därute och det är vi mot dem i den andra skyttegraven”.
Hämnd är en vedertagen taktik och en del av uppbyggnaden före matcherna. Hämnden, den outsläckliga viljan/kravet att ge tillbaka, byggs sedan fortsatt upp genom matcherna. Den finns inom lagen, hos tränarna, hos media. Överallt. Så länge som hämnden existerar inom det kontrollerade kaoset, säger ingen något om den.
Men när det kokar över, när de spelare som hetsats att utföra handlingarna de inte borde gjort, och allt försvinner långt bortom all
kontroll - då bryter helvetet lös.

Annons

Men det mesta går spårlöst förbi. Just före Bertuzzi- och Belakincidenterna blev Ottawas Martin Havlat avstängd två matcher för att han slagit klubban mot halsen på Philadelphias Mark Recchi. Efter matchen gjorde Flyers coach Ken Hitchcock ingen hemlighet av att Havlat skulle få tillbaka: ”Havlat, bör se sig om över axeln väldigt noga nästa gång han möter Flyers”, sade Hitchcock.
Vad gjorde NHL åt Hitchcock? Ingenting!
Havlat skadades inte nästa gång Ottawa och Flyers möttes, men lagen satte ett nytt utvisningsrekord med 419 minuter för flera blodiga slagsmål. Flyers slagskämpe Don Brashear erkände att han startat hela slagsmålet, och borde givetvis ha dömts för det.
Blev det så? Inte alls: NHL valde att inte ens ge Brashear en lätt åthutning för sitt tilltag.
Emellertid har det inte alltid varit så i NHL. Det fanns faktiskt en tid då en spelare kunde ta en tackling utan att klaga och skrinna gråtande iväg till sin ”livvakt” med krav på hämnd. Allt det där ändrades
dock när Wayne Gretzky kom till NHL och Edmonton Oilers såg till att ”The Great One” alltid hade en ”polis” vid sin sida - en som kunde skydda lagets och ligans stjärna. Då, och först då, uppstod den kod som gäller än idag: attackerar du en stjärna får du räkna med att få stryk tillbaka.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons