De struntar i hur brittisk pop ska se ut
Medan några aldrig har sluta leta efter ett nytt Oasis växer en ny vildvuxen generation brittiska band fram – och de ser inte alls ut som rockstjärnor ska göra.
”New long leg” av Dry Cleaning.
I någon slags outtalad maskopi ägnade den oberoende brittiska musikindustrins samtliga organ en oproportionerligt stor del av det gångna decenniet åt att gång på gång försöka skaka nytt liv i sin inhemska gitarrbaserade popmusik.
Det pågick i ganska hård motvind, så uppenbart överskuggad som den har varit av fabricerad grime, hiphop och kommersiell fabricerad pop. Hyfsat intellektuella nätbaserade poptidskrifter som The Quietus har med förstoringsglas och pincett letat efter nålar i höstackar, på vägen uppfunnit nya mikro-genrer (’Weird new Britain’, någon?) och försökt hitta samband där absolut inga samband finns.