Annons
X
Annons
X

De somaliska barnen räddade Yllestad

Byskolan har räddats och busslinjen är kvar. Pragmatiska beslutsfattare, somaliska barn och en rektor som tror på integration är vad som krävdes för en fortsatt levande landsbygd i trakten kring Falköping.

(uppdaterad)
Två mil utanför Falköping ligger den lilla byskolan Yllestad. I fjol fyllde skolan 100 år och hotades samtidigt av nedläggning. Idag blickar man istället framåt tack de nya reglerna om anhöriginvandring som lett till att somaliska flyktingbarn nu fyller klassrummen.
Två mil utanför Falköping ligger den lilla byskolan Yllestad. I fjol fyllde skolan 100 år och hotades samtidigt av nedläggning. Idag blickar man istället framåt tack de nya reglerna om anhöriginvandring som lett till att somaliska flyktingbarn nu fyller klassrummen. Foto: BEZAV MAHMOD

– Att få lära sig saker, det är bäst. I dag har vi lärt oss om giftiga svampar och reflek … Reflexer heter det. Såna man har när det är mörkt, säger tioårige Mohameddeeq innan han på lätta strumpfötter studsar vidare till nästa lektion.

Det är måndag i Yllestad, två mil utanför Falköping. På ytterdörren till skolan som just fyllt 101 år sitter ett märke med ”Lärare mot rasism”. På andra sidan dörren kan man, utan överdrift, säga att världen möts. Av skolans 35 elever kommer 23 från närmaste byn Kättilstorp. Tolv kommer från Somalia, efter jul utökas de med ytterligare fem. Tillsammans delar de lektioner och lekar, problem och lösningar. Som nu när de ska reda ut vad ”det är trevligt att vara betydelsefull men det är mer betydelsefullt att vara trevlig” betyder. Första kruxet är ordet trevlig.

– Det betyder att vara snäll och glad, säger en kille på bredaste västgötska.

Annons
X

– Eller att vara en sån som andra vill vara med, säger en flicka och rättar till slöjan över de mörka flätorna.

En efter en fyller de på med förslag och funderingar. Sen är det matrast och alla ilar över skolgården, förbi äppelträd och gungor, till huset där Inga-Lena Kisch satt fram pasta med nötköttbullar – eller falafel till den som bara äter halalslaktat kött. Ketchupflaskan delas vänskapligt mellan borden. Efteråt väntar en skål med apelsinklyftor. I ren distraktion tuggar jag i mig tre och blir tillrättavisad av en liten tjej. Eftersom man bara får ta två.

– Men det är helt okej, tröstar hon och klappar mig på armen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Utifrån ser det gula skolhuset ut som en sagoidyll ritad av Ilon Wikland. Inuti bedrivs undervisning enligt ordinär svensk skolplan. Med extrastöd för alla nyanlända barn, vilket i praktiken inneburit två nya lärartjänster. På köpet får man så mycket mer, när vänskap växer mellan en Anton och en Abdallah, en Elvira och en Mushtaq. I den värld som är barnens egen, oavsett födelseort, finns det som förenar: som kärleken till bebisar och fotboll, prinsessor och pannkakor. Liksom längtan efter multiplikationstabellen, att äntligen få börja gångra …

    Inne i stadshuset i Falköping sitter skolchefen Leif Lagergren, som tveklöst sammanfattar:

    – Jag har gett mig f-n på att vi ska lyckas med det här.

    Barnen har fortfarande rast så vi hinner med lite mer fakta: Våren 2013 var Yllestadsskolan nedläggningshotad. 17 elever räckte inte för att bedriva undervisning. Räddningen kom från det mest oväntade håll, från den afrikanska östkusten. Bara några veckor tidigare hade reglerna för anhöriginvandring ändrats – och nu hade de somaliska män och kvinnor som redan slagit sig ner i Falköping rätt att förenas med sina familjer.

    Ingen visste hur många barn som skulle komma. Någon sa 50, en annan 800. I dag bor 550 barn med somaliskt ursprung i kommunen, 300 behövde grundskoleplatser – vilket innerstadsskolorna inte kunde erbjuda. Lösningen blev att bussa dem till närliggande byar. Som till Kättilstorp, dit Yllestadsskolan hör, där man annars är mest känd för att tillverka Billybokhyllor åt Ikea.

    Kan man säga att de somaliska barnen räddade skolan?

    – Ja, konsekvensen blev ju det, medger rektorn Yvonne Hagle.

    I förlängningen hände så mycket annat. Som att en busslinje överlevde. Buss nummer 318 var inte precis överbelastad innan de nyanlända barnen stod där vid Centralstationen i Falköping med sina purfärska busskort.

    Att man i en liten skola, bland barn som har svenska som modersmål, lättare lär språket är ingen överraskande insikt. Den första grupp som kom våren 2013 kunde redan på skolavslutningen några månader senare sjunga svenska sommarvisor. Skolchefen erkänner utan omsvep:

    – Då rann mina tårar.

    Ändå har beslutet att bussa ut barnen väckt protester bland de somaliska föräldrarna. Enligt rektorn Yvonne Hagle skulle man helst vilja placera Yllestadsskolan inne i centrum.

    – Jag förstår deras oro. Barnen är små, det är lång resväg och blir någon sjuk har föräldrarna svårt att komma hit. Nästan alla saknar både bil och körkort.

    Det senare kan vara en tidsfråga. På biblioteket inne i Falköping tillhör körkortsboken, på somaliska, de mest utlånade. Bland vuxna. Barnen som börjat lära sig svenska dras till lättlästhyllan, för att senare sluka både Harry Potter och Lasse Majas detektivbyrå. Britt Lööf, avdelningschef för kulturen i Falköpings kommun, bekräftar att just biblioteket är en viktig och kravlös samlingsplats. Inte minst för olika invandrargrupper. Före strömmen från Somalia kom flyktingar från – bland annat – Kurdistan, Rumänien och Afghanistan.

    Rektorn Yvonne Hagle vet hur språket vidgar världen. Hon var själv en gång flickan som inte visste hur man stavar ekorre eller vad sjukhus heter på svenska. Sina första sju år bodde hon, dotter till ett svenskt missionärspar, i Hongkong.

    – Jag minns precis hur det var att komma till en svensk klass och inte förstå någonting. Nu försöker vi ta tillvara de kunskaper som barnen har med sig. Man kan inte hamna i ett skolsystem där man bara känner sig misslyckad. Man måste få vara duktig på något, få chans att glänsa.

    Och visst finns det framtidsdrömmar. Några är fångade på teckningen som hänger längst ner i kapprummet på Yllestadsskolan. Där berättar Liam att han vill bli snickare, Mohamed polis, Asma tandläkare – och Jenny designer. Servitris ger hon som alternativ. När vi möts hejdar hon sig:

    – Stryk det där med servitris och skriv bankdirektör.

    Det har hunnit bli eftermiddag och pyssel på fritids. Två flickor spelar spel, några pojkar jagar varandra tills svetten rinner under huvjackorna. Röster höjs liksom små nävar, nu flyter somaliskan – innan Abdullqadir Mohammed, anställd för att lösa problem med språk och skilda kulturer, lyckas dämpa ilskan. Sen pratar alla svenska igen.

    Hur mycket minns barnen från sina första år i Somalia?

    Inte mycket, verkar det som. Jo, man minns släktingar som blev kvar. Någon man lekte med. Abdallah minns hönsen han hade, han saknar dem i dag. Asma vet bara att det är krig där hon en gång bodde.

    – Och så äter man kameler. Det är jättebra för hjärnan och hjärtat, visste du det? Att man blir frisk av kameler.

    Bussen tillbaka till Falköping kommer snart men både Asma och Shahrusad avstår från sista leken, vill hellre visa de olika partier som eleverna hittade på när det var val i höstas. Jobbpartiet, som Asma var med och bildade, har som första punkt: ”Jobb i viktitt”. På väggen mitt emot hänger programmet för SP, ”Svenskarnas pengar”, vars kärnfulla målsättning är ”Lägre skatt, högre lön” – medan ”Femenistiska miljöpartiet” förespråkar jämställdhet, en bättre miljö och att ”alla ska behandlas med respekt”.

    – Dom vann, jublar Asma.

    Som erkänner att även hon röstade på detta feministiska miljöparti – och inte på sitt eget Jobbpartiet.

    – Vill du veta varför? Titta där!

    Ett smalt finger pekar mot bilden där en tjej får lika mycket pengar som en kille. Bredvid slängs skräp i en papperskorg, inte på marken.

    – Förstår du varför jag tyckte det var bäst, undrar hon och gnager i upphetsningen bort lite lila nagellack längst ut på pekfingersnageln.

    Jo, jag förstår. Jag har också förstått att i höstens riksdagsval fick Sverigedemokraterna över 30 procent av rösterna i just denna bygd. Föräldraföreningens ordförande Tommy Wallin vill inte tala om rasism. Mer om missnöje. Med det lågmälda tillägget att han själv inte röstade på SD. Det har hunnit mörkna när han kommer för att hämta sina döttrar i skolan men han sätter sig ner, berättar att han bott i trakten i hela sitt liv, känner de flesta.

    – Frågar du mig så finns här ingen främlingsfientlighet. Bara en oro över hur vi ska kunna bevara en levande landsbygd. Jimmie Åkesson förstod den oron.

    Utan skola och affär kan inte en ort överleva, konstaterar Tommy Wallin. Nu är skolan räddad, tack vare de somaliska barnen. Nästa år kommer man att utöka med ytterligare en klass, upp till femte årskursen. Snart är man tillbaka till den sexåriga skola som han själv en gång gick i.

    Nästa steg är att bygga broar mellan de svenska och de somaliska föräldrarna. Hitta sätt att umgås.

    – Hittills har det inte gått så bra, erkänner Tommy Wallin.

    – När vi har möten på skolan kommer bara ett fåtal, oftast med tolk. Men någonstans måste vi börja och det vill jag säga att det är en jättetillgång för hela bygden, rakt av, att vi fått hit de här barnen.

    Hassan Boodaaye ler när jag berättar. Det blåser kallt längs Wetterlinsgatan när jag bjuds in till lägenheten där han bor med sina två barn, dem jag nyss mötte på Yllestadsskolan. Nu gör Asha mackor i köket, hennes storebror Abdallah vill inte ha. Eller kanske fick han inga. I vardagsrumssoffan sammanfattar deras pappa, med uppriktig glädje, hur Sverige blivit hans nya hemland. Andra firar sina födelsedagar. Han firar att han fick uppehållstillstånd den 7 november 2012. Och nu har han, äntligen, fått hit båda barnen.

    – Min hustru, deras mamma, är död. Det var i Somalia. Nu tänker jag att jag får vara både mamma och pappa till dem. Och det går. Här är fred, här är vi inte rädda. Och de får gå i skolan, utan att det kostar någonting. Där finns böcker och pennor. Och mat. Det är helt fantastiskt.

    Han själv växte upp på landsbygden, tog hand om djuren – och fick börja skolan först som tolvåring.

    – Det kostade pengar, men då arbetade jag, kunde betala själv. Så jag lärde mig läsa och lite språk.

    I Somalia var Hassan Boodaaye bagare, nu arbetar han i projektet Passagen, där man hjälper nyanlända barn med den första, praktiska anpassningen. För många är det så mycket mer än språket man måste lära. Som att använda en toalettstol. Eller att äta på egen tallrik med egna bestick, inte från ett gemensamt fat mitt på bordet.

    En taxichaufför, själv född i Kongo, kommer snart att säga att just Wetterlinsgatan är en utsatt gata. Alltför många somalier har samlats på bara några kvarter. Man får ögonen på sig, vet han bestämt. Det är inte alls bra.

    I sin vardagsrumssoffa säger Hassan Boodaaye något annat. Att han aldrig känt sig diskriminerad eller utsatt. Snarare har han fått sitt livs bästa kompisar här.

    – Om någon tycker att jag borde åka tillbaka till Somalia vill jag träffa honom eller henne. Även om dom inte väljer mig så väljer jag dom. Så måste man tänka.

    Det börjar bli sen kväll, gatorna är tomma, på Kungslivs där man säljer ris i enorma säckar står fyra män och diskuterar måttet på en blommig plastduk. Hemma hos Mustafa Hassan Ali har yngsta dottern somnat. Resten av familjen är samlad i vardagsrummet. Mohameddeeq som nyss sprang sig svettig i Yllestadsskolans avgörande fotbollsmatch är uppklädd i grå kostym.

    – Mamma sa jag att skulle ha den, säger han – innan han förenas med två systrar framför ett tecknat barnprogram på tv.

    Hans pappa, modersmålsläraren som också arbetar med nyanlända somaliska barn, kom till Sverige för fem år sedan. Här finns frihet och trygghet, säger han.

    – Vi känner att vi lever som andra svenskar. Har samma rätt som alla andra. Men man måste anpassa sig. Sverige och Somalia är så olika. Här finns en arbetskultur, här måste man passa tider och det är bra. Om tio år hoppas jag att mina barn läser på universitetet – men bara Gud vet vad som händer. Själv kan jag bara jobba väldigt, väldigt hårt.

    Bredvid sitter hans hustru Sudi. Tyst. Med yngsta sonen i famnen. Slöjan döljer en del av hennes ansikte men inte leendet. Hennes man gör en gest mot bebisen och lägenheten, säger att hittills har hustrun haft nog med familjen. Men snart ska hon börja lära sig svenska.

    – När hon kan tala bra, klara sig själv, blir det mycket lättare för oss alla. Också för mig.

    Mohameddeeq tar fint i hand när vi går, kostymen är utan skrynklor. Dagen efter ligger han på ett golv i Yllestadsskolan och bygger torn. Likabehandlingsdag står på schemat, i smågrupper tränar man samarbete, kommunikation och konfliktlösning. Nu är uppgiften att bygga ett torn, tillsammans. Två har blivit imponerande höga, de är konstruerade av killar. Bredvid balanserar tre tjejer, tyst och idogt, bit på bit. Nej, inte blir deras torn lika högt. Mest för att de inte lyckades komma över lika många kaplastavar som killarna. Två sekunder senare har killarnas torn rasat – kvar är tjejernas. Lärarna avstår från genusanalys, koncentrerar sig på hur grupperna löste problemet. Också när några rök ihop efter kraschlandningarna.

    – Blev de arga? Det måste man också få bli, vet Jeanette Krajacic.

    Bredvid finns kollegan Anna Dahlgren Johansson, båda erkänner att de var lite oroliga innan de somaliska barnen kom, mest för hur arbetet skulle förändras. Oron var obefogad.

    – De lärde sig svenska mycket snabbare än jag kunnat drömma om, säger Anna.

    – Den största kulturskillnaden är att de talar högre, med större gester. Det där känner jag igen från min egen man, som är halvgrek. Som svensk är det så lätt att tro att den som höjer rösten är arg.

    Enligt Anna Dahlgren Johansson behöver Kättilstorp det som är främmande, olikt.

    – Byn är liten, homogen. Här har man alltid klarat sig själv. ”Man reder sig”, som man säger. Nu kommer det in andra människor, från andra kulturer. Det är jättenyttigt.

    Inne i stadshuset sammanfattar skolchefen Leif Lagergren samma tanke:

    – Världen är stor, en del av den kommer till Falköping – det måste vi klara.

    Utan denna optimism skulle han själv förmodligen inte klara sitt jobb. Nu visar han med en svepande gest över det tomma sammanträdesbordet hur Falköping öppnats för de somaliska familjerna.

    Men finns ingen gräns, kan Falköping ta emot hur många som helst? Bara på Yllestadsskolan tar väl platserna snart slut?

    Han skakar på huvudet, säger att så kan man inte resonera. Den som bor i Sverige måste få flytta vart den vill. När Falköpingsbor undrar – det händer inte sällan – varför man tar emot så många flyktingar är svaret att man inte ”tagit emot” någon. Människor har flyttat dit. Förenats med anhöriga, sökt sig till landsmän.

    – Det kan vi inte stoppa. Om du själv vill flytta från Stockholms innerstad till Täby, inte ringer du först upp någon i kommunen och frågar om det är okej? Vi kan inte bygga en mur runt just Falköping.

    Nästa år beräknas 8 000 ensamkommande flyktingbarn komma till Sverige. Kommunerna får dela på ansvaret.

    – Det måste vi också lösa, säger Leif Lagergren.

    – Kommer de till Falköping blir de falköpingsbor, då är de våra barn. Ibland säger jag ”mina barn”, det är när jag tar i.

    Han verkar ha lätt för att skratta, men under finns allvaret. Problemen som inte kan sopas undan. Han, om någon, vet bristen på lokaler, på lärare – och på svenska barn till förskolor där nästan ingen i dag har svenska som modersmål. Han känner också av den främlingsfientlighet som andra förnekar.

    – Det är klart att den finns. I några av våra högstadieskolor kan vi se hur vissa föräldrar matar in problem. Nu har vi anställt nio elevhälsocoacher för att avlasta rektorerna och redan efter några månader ser vi resultat.

    Det är i skolan som den verkliga integrationen sker, hävdar Leif Lagergren. Enklast och fortast går det, förstås, om barnen är små. Men skolchefens mål är högre. Alla ska lyckas, säger han – med en klar signal till kommunpolitikerna om ökade resurser för att nå detta mål.

    Men allt handlar inte om pengar.

    – Jag ser det också som en utmaning. Jag älskar min hembygd och min kommun. Klart att det ska gå bra för mina barn, oavsett om de är födda i Somalia eller Kurdistan eller Yllestad.

    Vänta, hur var det Tilda i Yllestadsskolan svarade när jag undrade vilka somaliska barn hon lekt med på rasten? Jo, hon skakade bara på huvudet. Viskade blygt att hon inte förstod frågan.

    Naturligtvis inte.

    För henne blev de nyanlända barnen individer efter bara några veckor. Nu leker hon med Asha och Shakrusad, med Asma eller Mushtaq. Varifrån de kommer är synnerligen ointressant när det handlar om att hoppa rep eller vinna sista korten i Uno.

    Annons
    Annons
    X

    Två mil utanför Falköping ligger den lilla byskolan Yllestad. I fjol fyllde skolan 100 år och hotades samtidigt av nedläggning. Idag blickar man istället framåt tack de nya reglerna om anhöriginvandring som lett till att somaliska flyktingbarn nu fyller klassrummen.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 1 av 9

    Sverige öppnade dörren för dem och de fick ett nytt hemland, ett land där de känner trygghet och frihet. Från vänster Mustafa Hassan Ali med yngste sonen Mus’ab, systrarna Mushtaq och Mumtaz, och längst fram Mohameddeeq med mamma Sudi Mohamond Adan.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 2 av 9

    Naimo Mohamed Ibrahim, Mushtaq Hassan och Asma Ahmed Jama hoppar rep i väntan på det som alla längtar efter: att det äntligen, äntligen ska börja snöa.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 3 av 9

    I leken försvinner språksvårigheterna. Mohamed Ahmed Jama, Arvid Lund och Benjamin Nala Wallin tar en paus inför nästa lektion.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 4 av 9

    Jeanette Krajacic samlar sina elever, det står ”likabehandlingsdag” på schemat och tillsammans ska man träna samarbete och konfliktlösning. Från vänster: Marcus Vince, Elias ter Horst, Naimo Mohamed Ibrahim, Asha Boodaaye, Evelina Wollin, Abdallah Boodaaye och Arvid Lund.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 5 av 9

    Barnen i klass 1-2 skapar collage över vad de gillar bäst.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 6 av 9

    Mohamed Abdirahman distraheras av kameran. Under dagens lektion diskuterar barnen i klass 3-4 bland annat budskapet på tavlan: ”Det är trevligt att vara betydelsefull, men det är mer betydelsefullt att vara trevlig”.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 7 av 9
    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 8 av 9

    Syskonen Mushtaq Hassan och Mohameddeeq Hassan tar buss 318 hem till Falköping. Busslinjen var tidigare nära att dras in, men räddades även den tack vare alla nyinflyttningar.

    Foto: BEZAV MAHMOD Bild 9 av 9
    Annons
    X
    Annons
    X