Annons
Ledare

Tove Lifvendahl:De som sätter tvångströja på debatten

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT

Om journalistiken bestämmer sig på förhand för att somliga frågeställningar är illegitima och inte kommer att bevakas, har den övergått till att bli aktivistisk.

Under strecket
Publicerad

Den största försyndelsen som den innevarande amerikanska presidenten har gjort är möjligen inte den politik han har drivit. Den största skadan är att han har vanhedrat den institution som presidentämbetet utgör genom att ha en direkt föraktfull inställning till sanningen och bete sig allmänt tölpaktigt. Varför ska medborgare bry sig om vad som är sant eller falskt, eller möta andra med respekt, när den högste ämbetsinnehavaren så uppenbart struntar i det?

Men omgivningens sätt att hantera detta är också problematiskt. När amerikanska tidigare opartiska nyhetsförmedlare eller vetenskapliga tidskrifter reducerar sig till kampanjorgan i presidentvalet, sätter de också institutionens anseende och grundläggande uppgift på spel. Varför ska medborgare längre betrakta dem som trovärdigt objektiva förmedlare av skeenden eller vetenskapsrön?

Här i Sverige har Dagens Nyheter fattat beslut om att lyfta in klimataktivisten Greta Thunberg som chefredaktör för en dag. Somliga applåderar pr-tricket, eftersom det är uppenbart att hon inte kommer att hållas ansvarig för något och därmed inte vara chefredaktör på riktigt. Andra har velat diskutera problemet med att underställa nyhetsbevakning – om än symboliskt och blott för en dag – en aktivists världsbild. Det vill inte chefredaktören Peter Wolodarski prata om, utan har i stället försökt lyfta frågor om presstöd och denna ledarsidas diskussion om klimatfrågorna för att flytta fokus från frågan om hans publicistiska beslut.

Annons
Annons

På en helsida i söndags fick DN-läsarna veta i Peter Wolodarskis krönika på ledarsidan att: ”Klimatkrisen är inte en åsikt. Den är ett grundläggande faktum, baserat på samlad vetenskap. Den som sprider osäkerhet om detta ägnar sig åt förnekelse.” Det är en tydlig signal, både till läsarna och till medarbetarna på DN: den som inte betraktar saken på samma sätt som chefredaktören, är en kättare.

Fast Peter Wolodarski har fel. Att jordens temperatur har ökat något de senaste hundra åren, och att växthusgaser är en del av denna påverkan, kan anses vara fastställt. Klimatförändring är därför ingen åsikt, utan något som kan kontrolleras och beläggas. Men klimatkris är däremot en subjektiv åsikt, på samma sätt som orden migrationskris och regeringskris utgör en sakframställan med en agenda, och därmed går att debattera. Och att försöka hindra en fri och frimodig debatt om orsaker, verkan och framförallt åtgärder, oavsett ämnesområde, genom att stämpla avvikare från den rätta tron som förnekare, är uttryck för en auktoritär och illiberal hållning.

Utvecklingen är lika sorglig som väntad. DN:s kulturchef Björn Wiman ritade för två år sedan upp den orienteringskarta han navigerar efter och som har lett honom till att använda ordet ”undergång” oftare än vad ens någon invandringskritisk högerradikal gör: ”På den ena sidan står vi som älskar livet. På den andra en irrationell, apokalyptisk högerradikalism som kan vara på väg att driva civilisationen mot dess undergång. Det är hög tid att göra slut på denna globala dödskult.” (21/10-18)

Annons
Annons

Vad gör man efter en sådan litania? Det går knappast att växla ner, med annat än att man förlorar sin trovärdighet. Återstår så att lägga in i en högre växel, och nu har chefredaktören tagit över styrspaken och kör tåget för allt vad tygen håller.

Men det finns faktiskt fler sätt att se på klimatfrågan än vad som torgförs av Dagens Nyheters båda redaktörer, och för den som vill lyssna finns det många röster som är värda att höra på. Att ”lyssna på vetenskapen” räcker inte. Vetenskapen är bred, brokig och har i uppgift att ständigt pröva, kullkasta och testa nya teorier. De resultat de kommer fram till ger oss underlag när vi resonerar både om vilka slutsatser som kan dras, och vilka beslut som eventuellt kan vara politikens uppgift.

Här kommer journalistiken in. Den har i uppdrag att så opartiskt som möjligt synliggöra både sakförhållanden och målkonflikter och på så sätt ge läsarna relevant information och beslutsfattarna ett så gediget underlag som möjligt för den avvägning som bara de kan göra och ställas till svars för. Politikerna behöver diskutera scenarier med klimatflyktingar, alternativkostnader för takten i omställning av energisystem, väga för- och nackdelar med de verktyg som står dem till buds i form av lagstiftning, beskattning och repressiva åtgärder. Men om journalistiken bestämmer sig på förhand för att somliga av dessa frågeställningar är illegitima – fake views! – och inte kommer att bevakas, har den övergått till att bli aktivistisk.

Peter Wolodarski skriver i anklagande tonläge att ”inte ens FN:s klimatpanel IPCC, som på ett konservativt sätt gör utvärderingar av forskningsläget rörande klimatförändringar, äger enligt Svenska Dagbladet 'sanningen om klimatfrågan'”. Det är helt korrekt uppfattat. Det vore befängt att fastslå att en organisation bär ”sanningen” om någon fråga, just eftersom institutioner påverkas av dem som för stunden uppbär dem. IPCC sammanställer mängder av angelägen forskning som spänner över flera områden, men de rapporter som oftast når den offentliga diskussionen är sammanställda av politiska tjänstemän och ska betraktas just som det, och inte som en högre makts dekret.

Klimatfrågan är inte underrapporterad. Den har också varit närvarande i den politiska debatten i många år, och det finns inte längre någon samhällsaktör som inte har reflekterat över miljöpåverkan och det egna ansvaret. En stor industri av klimatrådgivare, debattörer och experter har vuxit fram. Forskningsanslagen har strömmat till. Sammantaget lägger samhället enorma resurser på frågan. Det är sannolikt motiverat, och efterfrågan är fortsatt stor, även på den journalistik som belyser området. Och alla de aktörer som är tongivande i frågan har givetvis sina intressen att bevaka.

Vi kommer att fortsätta ta del av fakta och granska de påståenden som görs på klimatområdet, oavsett varifrån de kommer. På den punkten tycks vi också skilja oss väsentligt från Dagens Nyheters syn på sitt journalistiska uppdrag.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons