Annons
X
Annons
X

De som inte drunknade kommer oss nära

Om vi nyfiket söker upp flyktingarna i vår närhet, talar med dem och följer med på deras möten blir de synliga. Så gjorde författaren Jenny Erpenbeck, och så gör hennes alter ego i senaste romanen ”Gå, gick, gått”. Mixen av reportage och fiktion fungerar överraskande väl, skriver Eva Johansson.

Jenny Erpenbeck, född i Östberlin 1967, är författare, regissör och dramatiker. ”Man måste vara bra säker på att för alltid kunna höra till livets vinnare för att vara obarmhärtig. Till mitt härliga liv här och nu kan jag mycket väl föreställa mig dess motsats, att det är fullt möjligt att från den ena dagen till den andra plötsligt förlora allt”, sa hon i en intervju med SvD:s Clemens Poellinger i mars 2016.
Jenny Erpenbeck, född i Östberlin 1967, är författare, regissör och dramatiker. ”Man måste vara bra säker på att för alltid kunna höra till livets vinnare för att vara obarmhärtig. Till mitt härliga liv här och nu kan jag mycket väl föreställa mig dess motsats, att det är fullt möjligt att från den ena dagen till den andra plötsligt förlora allt”, sa hon i en intervju med SvD:s Clemens Poellinger i mars 2016. Foto: Lars Pehrson

Gå, gick, gått

Författare
Genre
Prosa
Förlag
Albert Bonniers Förlag
ISBN
9789100168100

337 s. Övers: Ulrika Wallenström

En grupp afrikanska flyktingar hungerstrejkar mitt på Alexanderplatz i Berlin. På en pappskiva har de textat orden We become visible. Men den nyligen pensionerade professorn Richard ser ironiskt nog varken skylten eller flyktingarna när han går förbi. Samma kväll knäpper han på tv:n och får då höra om demonstrationen och om att männen söker asyl. I den stunden sås ett frö som kommer att förändra Richards tillvaro, och åtminstone i någon liten mån förverkliga pappskivans budskap. 

Inför arbetet med sin senaste och sjätte roman, ”Gå, gick, gått”, ägnade den tyska författaren Jenny Erpenbeck ett år åt att intervjua, lära känna och hjälpa flyktingar. Den bygger alltså på ett djupt personligt engagemang, och i en mindre förfaren författares händer hade det hela lätt kunnat bli både pekpinneaktigt och övertydligt. Resultatet är i stället en drabbande och uppfordrande berättelse som dyker rätt ner i en av samtidens stora frågor, och en överraskande välfungerande blandning av fiktion, dokumentär och reportage.

Romanens nav utgörs av Richard, och allt som sker skildras ur hans perspektiv. Han bor i en av Berlins mer välbärgade villaförorter, hans hustru är död sedan fem år tillbaka och hans älskarinna har lämnat honom. Barn har han inga. När vi möter honom är han i färd med att tömma sitt rum vid institutionen för klassiska språk, ordna med huset och grubbla över den man som drunknat i sjön utanför villan men som aldrig hittades – en outtalad men likväl tydlig parallell till alla de flyktingar som drunknat i Medelhavet.

Annons
X

Richards nyfikenhet väcks och han bestämmer sig för att söka upp flyktingarna, som nu inkvarterats i ett före detta äldreboende inte långt från där han bor. Han vill prata med dem, ta reda på vilka de är, vad de varit med om, hur de har kommit till Tyskland och vad de önskar sig av framtiden. Och snart börjar han lära känna dem, bjuda hem dem, följa med dem på deras möten med diverse myndigheter.

Sakta framträder bilden av ett inhumant och stelt byråkratiskt system vars trögt malande kvarnar krossar både människor och deras drömmar om ett drägligare liv. Flyktingarna kommer från länder som Niger, Mali, Libyen, Ghana, och alla har de på farofyllda vägar tagit sig till Europa över havet till Italien, dit de antagligen är tvungna att återvända för att få sina asylansökningar prövade där, ty så säger Dublinförordningen. Medan deras ärenden bereds får de inte arbeta i Tyskland. Tillvaron är en enda utdragen väntan. De tillhör dem som inte drunknade i Medelhavet, men nu drunknar de i ett hav av akter.

De tillhör dem som inte drunknade i Medelhavet, men nu drunknar de i ett hav av akter.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Jag anar att Erpenbeck har skapat Richard som ett slags alter ego, för att hon genom honom ska kunna dela med sig av flyktingarnas erfarenheter av krig, fattigdom, flykt och utsatthet. Precis som hon själv kommer Richard från före detta Östtyskland. Han känner sig fortfarande lite vilse i Väst, och förstår ett och annat om gränser och oöverstigliga murar, om hur det är att plötsligt tvingas navigera i ett helt nytt samhälle.

    Erpenbeck har i sitt författarskap intresserat sig för förhållandet mellan kollektiv och individ, mellan historiska skeenden och enskilda livsöden, inte minst i sin förra roman, ”Natt för gott”. Samma sak skulle kunna sägas om hennes senaste. Det hon gör här är att mejsla fram levande individer – med namn, erfarenheter, känslor – ur den annars så ansiktslösa massa som brukar benämnas flyktingström, flyktingkris, massinvandring. De blir synliga. Här är Osarobo, som lär sig spela piano hemma hos Richard, här är Rashid vars barn drunknade i Medelhavet, här är långe Ithemba som är så bra på att laga mat. Och många fler.

    ”Gå, gick, gått”. Titeln syftar på lektionerna i tysk grammatik som afrikanerna går på. Men också underförstått på tiden, den långsamma och sega, och på flykten – många av romanens gestalter har verkligen gått, till fots, och gått långt. Infinitiv, preteritum, supinum. Men inget futurum.

    Vad gör det med en människa när framtiden inte bara är oviss, utan kanske inte ens existerar som en möjlighet? Med sin roman ställer Erpenbeck den frågan, men lämnar klokt nog svaret åt läsaren. Det hon däremot tydligt förmedlar i denna brännande aktuella berättelse är insikten om allas vår samhörighet, vår gemensamma mänsklighet. Samt att det är slumpen som avgör vem som tvingas fly och vem som får leva sitt liv i trygghet.

    Som det står på ett ställe i romanen: ”Det skulle lika gärna kunna vara tvärtom. För ett ögonblick spärrar den tanken upp käftarna på vid gavel och visar sina rysliga tänder.”

    Annons

    Jenny Erpenbeck, född i Östberlin 1967, är författare, regissör och dramatiker. ”Man måste vara bra säker på att för alltid kunna höra till livets vinnare för att vara obarmhärtig. Till mitt härliga liv här och nu kan jag mycket väl föreställa mig dess motsats, att det är fullt möjligt att från den ena dagen till den andra plötsligt förlora allt”, sa hon i en intervju med SvD:s Clemens Poellinger i mars 2016.

    Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X