Annons

”De satte elkablar på mina blöta fingrar”

UTBLICK Det är en mardröm att befinna sig på Avdelning 235 i Damaskus, ett av Syriens mest ökända förhörscentrum. I en unik text berättar Qassem Golani om kvinnliga fångar som suttit i den syriska underrättelsetjänstens celler.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Fredagsdemonstration i Daraa, innan syrisk militär belägrade staden.

Foto: QASSEM GOLANI

Demonstration i Turkiet mot regimen i Syrien.

Foto: REUTERS

Syriens president Bashar al-Assad.

DAMASKUS Den mörka bläckskriften på cementväggen ser ut att vara relativt färsk: ”Snälla Gud, låt mig dö. Snälla Gud… Jag har varit här i 18 månader och jag vet inget om min familj. Snälla Gud, låt mig dö, men ha förbarmande över min mor”.

Orden tillhör en fånge som tidigare suttit i cellen, någon av de hundratals eller tusentals fångar som förts in i säkerhetstjänstens förvar. Många för att aldrig någonsin komma ut igen. I ett annat hörn av rummets nedre vägg finns en prydligt uppritad tabell för att hålla koll på de dagar som tycks ha förflutit in i evigheten. Tio månader om man räknar varje symbol. Väggarna i cellen är gråmålade och saknar såväl fönster som ventilationstrummor och de skriker av hopplösheten som bor här. Den kvävande heta luften står fullständigt stilla, de bländande kalla lysrören som aldrig släcks och så övervakningskameran som hänger från taket tar upp varenda rörelse och ord i rummet.

Annons
Annons
Annons