X
Annons
X
Recension

De ofrivilliga Östlund befriande salt

Foto: Plattform

En villafest någonstans i Sverige skildrad underifrån, vi ser bara fötter och ben, inga ansikten, som ur ett krypande barns synvinkel. Men vi hör småpratet, de trevande kontaktförsöken, lätt försmädliga samtal som kretsar kring vi och dom. Redan från första början av Ruben Östlunds De ofrivilliga är utstötning av den annorlunda och oliktänkande ett tema. Och redan från början står det klart att det gäller att lyssna, lyssna till vad människor säger till varandra och hur de säger det. Orden i orden. De ofrivilliga är något så ovanligt som en film för örat minst lika mycket som för ögat.

Men den är också fem berättelser, i den starka traditionen från Altmans Short cuts. Med enastående precision väver Östlund samman en serie situationer som alla handlar om vardagliga konflikter som går överstyr och hamnar i det absurda, det grymma, det destruktiva och det självdestruktiva, inte sällan i en blandning av allt detta. En familjefar får en raket i ögat och vill inte kännas vid att något har hänt. En chaufför som just lämnats av sin flickvän tar i sin långfärdsbuss alla passagerarna som gisslan för att en gardin fallit ner på bussens toalett. En lärarinna blir utfryst för att hon envisas med att påtala en kollegas misshandel av en elev. Ett gäng unga män som hålls samman sen ungdomen av ett svårbegripligt spel av mobbing och outtalad homosexualitet träffas under en helg i en stuga på landet.

Foto: Plattform Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X