De nya koreograferna lyser med sin frånvaro

Kroppen är i fokus men var finns de nya koreograferna? Dansåret 2007 väcker frågan om unga scenkonstnärer misstror rörelsen i sig som angeläget uttryck för vår samtid.

Publicerad
Zero degrees av och med Akram Khan och Sidi Larbi Cherkaoui på Dansens hus i somras.

Zero degrees av och med Akram Khan och Sidi Larbi Cherkaoui på Dansens hus i somras.

Foto: TRISTAM KENTON
Annons

Det här året har åter väckt tankar om varför en holländare och en spanjor nästan alltid lyckas lyfta en balettkväll med korta verk. För trots att det är föga innovativt av Göteborgsoperans balett och Kungliga Baletten att regelmässigt stoppa in ytterligare något stycke av Jirí Kylián och Nacho Duato på repertoaren, fungerar det nästan alltid.

Ibland blir det så starkt att resten av kvällen hamnar i skymundan, som nu senast då Duatos rytmiskt kraftfulla och otäcka Castrati inledde Kungliga Balettens höstafton. Både Kylián och Duato behärskar fullt ut dansens dynamik; ett slags rörelseintelligens som kan öppna ögonen för både sociala koder och musik. De ger dansen innehåll utan att luta sig mot litteraturens berättande och har varsin starkt utmejslad identitet. Man känner igen deras signatur men kan ändå bli överraskad.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons