De mördade skändas i ett gement pr-krig

Under strecket
Publicerad
Annons

I många år stod det världsberömda, inramade fotografiet på en byrå i mittsovrum. Pojken med den några nummer för stora kepsen går med uppsträckta armar i spetsen för en grupp kvinnor, barn och män som alla bär den gula judestjärnan. En tysk soldat med uttråkad minövervakar några av de sista judarnas uttåg ur Warszawas getto, för vidare befordran till Auschwitz och gasningen. Pojkens blick släpper inte betraktaren, blickens stumma vädjan säger: Hjälp mig! Och om du inte kan hjälpa mig, så minns mig. Var mitt vittne inför framtida generationer, så länge ni minns mig kommer jag inte att utplånas helt.

Jodå, det är många som minns och sörjer pojken och alla andra Förintelsens offer. Även i Sverige har det varje år hållitsen minneshögtid för Förintelsens offer. Man tände ljus, det hölls tal och fanns det en jude bland deltagarna så hade han eller hon troligen anledning att säga kaddisch, bönen för de döda, över en nära eller avlägsen släkting. Det var en vacker och meningsfull ceremoni, den bekräftade att Förintelsen inte bara var en hjärt- och smärtpunkt för judarna, utan att den var en katastrof för hela mänskligheten. Ondskan förintade inte bara sina offer, den besudlade också mänsklighetens historia med en skamfläck som inte kan tvättas bort. Däremot kan den tydligen ”återanvändas” – om man säger så.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons