Annons

Rebecka Lennartsson:De lämnade ger nya perspektiv på barnavården

Barnens perspektiv har länge saknats när historien om svensk barnavård skrivits. På senare tid har dock erfarenheter av övergrepp, vanmakt och motstånd uppmärksammats genom bland annat minnesböcker och utredningar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Det är en gråkall novemberdag när Stockholms stadshus öppnar sina portar för de före detta barnhemsbarn och fosterbarn som farit illa i samhällets vård. Kön ringlar lång vid säkerhetskontrollen. Ändå sägs det att många av de drabbade inte får plats vid denna symboltyngda ceremoni. Kanske hade de rymts om fler politiker och tjänstemän, de som kom in bakvägar och slapp köer och säkerhetskontroller, hade upplåtit sina platser. När själva ursäkten levereras skär en busvissling genom den respektfulla tystnaden. Det kan vara ett hån, eller kanske ett jubel. Äntligen! Vakterna stelnar till, söker efter dissidenten med lätt desperat blick.

Jag betraktar det hela från loftgången utanför Gyllene salen, där jag tillsammans med kollegor från Stockholms Stadsmuseum väntar för att presentera en försmak av utställningen ”Hitta hem. Alla tiders fosterbarn berättar”. Efter ceremonin fyller människorna den överdådiga salen, förser sig av champagnen och de mycket små snittar som till färg och konsistens påminner om rå falukorv. Några är tagna av stunden och den storslagna inramningen. Andra tycks helt ha tappat tilltron till politikernas vilja att ursäkta de ohyggliga svek de blivit föremål för, fnyser åt tandpetarsnittarna och ler i mjugg åt de såta orden. Flera kommer fram, hälsar vänligt, delar med sig av sina levnadsöden. Det är rent kväljande otäckt. Vad säger man till någon som har blivit utsatt för sadistiska övergrepp på barnhem från fem års ålder? Till någon som sitter i rullstol och plågas av smärtor efter åratal av fysisk och psykisk misshandel? Man blir mållös, känner sig stum och otillräcklig. Lyssna är allt man kan göra. Inga ord finns.

Annons
Annons
Annons