Annons
X
Annons
X

Ivar Arpi: De kompromisslösa tar över

LEDARE

S edan ett par år har Socialdemokraterna, med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet, hotat att stoppa Alliansens vallöfte om det femte jobbskatteavdraget. Nu har det blivit skarpt läge. Tillsammans med SD har de bestämt sig för att stoppa den höjda brytpunkten för vilka som ska betala den statliga inkomstskatten. Oppositionen är beredd att riva upp Alliansens budget för att få sin vilja igenom. Det är i så fall första gången det sker, att man röstar emot enskilda delar av en budget. Det strider även mot riksdagsordningen som tydligt säger att statsbudgeten skall ”fastställas genom ett enda beslut”. Som Per Åsling, politisk talesperson för C, sade i riksdagen i går så sätter Socialdemokraterna ”kortsiktighet framför ansvar och offrar samförstånd för att plocka politiska poäng”. För de tre miljarder det rör sig om är oppositionen beredda att offra den praxis som varit rådande de senaste femton åren.

S, V och MP litar alltså på att SD:s riksdagsledamöter sluter upp och trycker på samma knapp som de själva under omröstningen – något som båda blocken hittills har använt som slagträ mot varandra i debatten.”Vi samarbetar med alla utom Sverigedemokraterna”, lovadeexempelvispartisekreterare Carin Jämtin (S)i somras (
16/6 SvD). Att ens trycka på samma knapp som”spetälskepatienterna”i SD har hittills i den svenska politiska debatten kunnat beskrivas som liktydigt med att gå SD:s ärenden, eller rentav stödja rasism.Varje åsikt som överlappar behöver enligt det tankesättet kasseras.Kanske kan vi få en mognare samtalston i den frågan när S, Mp och V nu gör det som man tidigare anklagat Alliansen för att göra – att hålla tummarna för att SD röstar som man själva, utan att man för den delen överlägger eller förhandlar med SD.

Gårdagens riksdagsdebatt blev så utdragen att beslut sköts fram och i stället fattas i dag på eftermiddagen. Att frågan rör upp känslor märktes tydligt och talman Per Westerberg tvingades göra något så sällsynt som ett inhopp och be Fredrik Olovsson (S) att vårda sitt språk. Varför då inte riva upp mer, undrade Anders Sellström (KD). Om argumentet är att man behöver mer skattepengar i statskassan, varför låter tillåts regeringen ha kvar den sänkta arbetsgivaravgiften för unga, som kostar 14 miljarder? Jo, för där saknar man stöd från SD.

Annons
X

Sedan enkammarriksdagens införande 1971 har så gott som alla regeringar haft riksdagsminoritet. Alliansens första mandatperiod, 2006–2010, var alltså ovanlig med sin majoritet. Därför behövs de budgetregler som nu är hotade. Sverige har präglats av en konsensuskultur där man värderar stabilitet framför ideologisk renhet, vilket 90-talskrisen inskärpte ytterligare. I sin avhandling,
Partierna och den stora staten (1993), visade statsvetaren Emil Uddhammar hur 61 riksdagsbeslut under 1900-talet om utökad offentlig välfärd endast vid sju tillfällen fick reservationer från borgerligt håll (Per T Ohlsson
, Axess 4/2011). Tråkigt? Stundtals. Men effektivt. Denna konsensuspolitik vill nu oppositionen i praktiken förpassa till historien. Men om oppositionen river upp budgeten sätter det ett prejudikat som lätt slår tillbaka. Som man sår får man skörda.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X