Annons

Maj Lorents: De hemlösas främlingskap

Nio miljoner är flyktingarna i Västtyskland, och de utgör både en anklagelse och ett hot. Det är dels människor som enligt Potsdamfördragets principbeslut utvisats från öststaterna, dels sådana som självmant tagit vägen åt väster. Den senare gruppen växer alltjämt, och även om mycket har gjorts för att inlemma dessa befolkningsgrupper i samhället står ändå flyktingsfrågan som ett av Västtysklands och därmed Västeuropas viktigaste problem.

Publicerad
Sudettyskar på väg till Tyskland efter att ha blivit utvisade från Tjeckoslovakien.
Sudettyskar på väg till Tyskland efter att ha blivit utvisade från Tjeckoslovakien.

Under de gamla valven i benediktinklostret Michaelsberg bland Westfalens kullar stod en ung författare, en av de fördrivna, och läste högt en novell. Framför honom i en karmstol satt klostrets abbot: hans kloka gamla ögon vägde och mätte. Runt omkring lyssnade en skara flyktingar. Professorer från Breslau och Königsberg, ämbetsmän, lärare, ungdomar utan arbete eller trygghet. Människor som lämnat ställning, studierum, pengar och böcker bakom sig i förlorade städer, utslängda utan bakgrund, utan framtid i ett land som visserligen tillhörde deras gemensamma politiska hem, men där de inte hade några rötter. Novellen som de lyssnade till handlade om Himmelstoss, som i fånglägret fick ett mänskligt hjärta.

Det var människor som plundrats på allt utom på sin mänsklighet. De hade kommit tillsammans för att rådslå om ett av flyktingarnas viktigaste problem, de kämpade för att genom flyktingskapets trångmål rädda det mänskliga hjärtat.

Den moderna demokratien står tämligen tomhänt inför den nya tidens problem. Välfärdsstatens människa har i sin materialism och egoism hunnit långt bort från den respekt för personlighetens integritet som var demokratiens grundtanke. Hon har inte mycket skydd mot krafter som bryter fram ur den absoluta utarmningen. Fjärran stränder, större stjärnbilder, ära, makt och glans – jag skall utsträcka mitt välde över Saharas galamanter, lovar Augustus. I den fjärrdrömmen står vi ännu, med vår latenta längtan efter något utom ordentligt, något som entusiasmerar och lyfter. Dragningen mot kollektivism, som följer av gråheten eller mot dess motpol, den egoistiska individualismen, som trubbar av ansvarskänslan, otillfredsställdheten, även mitt i överflödet, det är krafter som gamla Europa inte på allvar tagit itu med. Farligast blir de i hunger och själanöd.

Annons

Västtysklands flyktingar är anklagelse och hot. Medan rapporter om en växande tysk nationalism oroar oss, och vi lyhört uppmärksammar SS-männens tramp, gör vi oss besynnerligt döva för larmsignalerna från miljoner människors nödläge mitt i en demokratisk stat i vardande. Nio miljoner, som skall tvångsinpassas i ett samhälle som varken är ekonomiskt eller politiskt stabilt, som formar sin nya frihet i skuggan av övermäktiga traditioner. Som skall absorberas av femtio miljoner ännu förvirrade och osäkra människor med händerna fulla av egna problem! Det kräver en yttersta ansträngning av alla landets resurser, och lång tidsfrist. Men resurserna behövs på flera håll – och det finns ingen frist.

Visst har på andra håll lika stora folkförflyttningar skett vår tid under lika hårda villkor, i Kina, mellan Indien och Pakistan, i Polen och Tjeckoslovakien när Hitler rörde om i folkhavet. Men det minskar inte vare sig ansvaret eller faran. Ingen demokrati kan byggas inifrån i en stat som inom sig hyser en isolerad grupp, stor som Sveriges befolkning, av rotlösa människor utan framtidstro och utan trygghet.

Flyktingarna kom i panik och upplösning. Det ojämförligt största antalet var de som fördrevs från områdena öster om Oder-Neisse, från Polen och de av Polen ockuperade distrikten, och tyskar eller tyskfödda från länderna i sydöst, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern. Det är dessa som kallas de fördrivna. I tåglast efter tåglast vräktes de in över gränserna, över oförberedda städer, där redan strömmar av flyende sökt skydd framför ryssarnas arméer. De kom tomhänta, i en väldig folkvandring utan matknyten och utan hopp. Liksom i Berlin familj efter familj drivits ut ur sina hus av ryska trupper och i nästa minut sett dem springa i luften, så hade de på ett ögonblick förlorat hela sin tillvaro. Det fanns inga myndigheter som kunde ta hand om dem, inga kommunikationer att föra dem vidare med. Hela statsmaskineriet var sönderslaget. Bostäder fanns på ett håll, livsmedel på ett annat, människorna på ett tredje. Hundratusentals ungdomar som förlorat hem och föräldrar strövade redan på gatorna. Anförvanter skulle återförenas. Flyktingstågen skickades till söder och väster, hit och dit över landet. Man ville förhindra massanhopningar, inte minst för att minska faran för kravaller. Dessutom fick man rätta sig efter ögonblickets möjligheter. Enskilda i mottagningsorterna, frivilliga ämbetsmän gjorde storverk. Utan ockupationsmakternas snabba hjälp hade de väl ändå trots initiativkraft och improvisationsförmåga knappast kunnat bemästra situationen. Av tolv miljoner flyktingar omkom två under flykten. Över fyra miljoner hamnade i den ryska zonen. Resten fördelades inom den brittiska och den amerikanska, eftersom fransmännen till en början höll sin zon stängd. Det ringa antalet flyktingar där har bidragit till att göra ställningen lätthanterligare för fransmännen.

Efter Potsdamfördragets principbeslut hade andra siffror stipulerats. Polen och Ryssland, som fått löfte om vidgade gränser på Tysklands bekostnad, skulle liksom Tjeckoslovakien och Ungern enligt överenskommelsen få utvisa tyskar från sina länder – det var ett svar på Hitlers tvångskolonisation. Antalet fastslogs av det allierade kontrollrådet i november 1945 i Berlin. Utvisningen skulle ske enligt en viss tidsplan och "in a human fashion”. Från Polen och dess tyska länder skulle 3 ½ miljoner utvisas, från Tjeckoslovakien 2, från Ungern och från Österrike 150 000, tillsammans något mer än 6 ½ miljoner. Men siffrorna steg. De östliga herrarna drev allt fler över gränserna. Enbart från Polen och av Polen annekterade länder har mellan 8 och 9 miljoner tyskar drivits ut.

Till de fördrivnas miljoner sällade sig flyktingarna från öster. De utgör den andra stora gruppen av Västtysklands flyktingar, och deras antal växer alltjämt. De är människor som av politiska eller personliga skäl flytt från kommunistländerna, från östzonen eller Berlins östsektor. Man räknar att deras antal uppgår till ungefär 2 ½ miljon, och strömmen fortsätter med ibland ända upp till 30 000 människor i månaden, bland tyskarna också andra nationaliteter, polacker, tjecker, balter, t.o.m. kineser. Alla har väl inte rent mjöl i påsen. Infiltrationen av spioner är oundviklig, och tillståndet i flyktingsbarackerna är lockande att begagna som propaganda riktad till Sovjets tyska befolkning.

Myndigheterna försöker gallra vid gränserna. Och så uppstår skaran av illegala, d.v.s. de som avvisas därför att de inte kunnat uppfylla allan rättfärdighet i fråga om legitimation. I vissa upptagningsläger fordrar man t.o.m. papper – Giessen och Öltzen är de största och strängaste – men det är inte lätt att få med sig pass ur urangruvorna, sade en sarkastisk ung man som plockade cigarrettstumpar nedanför Römerhofs ruiner i Frankfurt. De avvisas men skickas inte tillbaka. Sin gratisbiljett till gränsen slänger de och vandrar hungriga in på Tysklands vägar. Man uppger med reservation siffran 10 000 om året. Enbart Berlin har 120 000 illegala, och tyvärr inte alltid den bästa sortens folk. De illegalas ungdomliga skaror för ett kringflackande liv, är ofta arbetslösa, lika ofta utnyttjade, vagabonder utan familjeband och hem, utanför gränserna till samhället. Ett folk "mellan öster och väster”, fostrat i nationalsocialismens skola, märkt av mötet med den ryska terrorn, ungdomar som har sett alla värden förintas och reagerar med avsky och förakt. Inte bara mot våldsregimerna, utan mot den äldre generationen. Det är en farlig ungdom, som i sin övergivenhet och inre upplösning en dag kan lockas av en bedräglig ordning. Med sina nya moralbud, där kamratskapet – utanför lagen – är det enda fasta, med sönderslagna illusioner och absolut skepsis är den ett av vår tids och vår världsdels mest patetiska inslag.

Gränsländerna fick ta emot de värsta stötarna. Fördelningen blev farlig. I Schleswig-Holstein utgör flyktingarna mer än 40 proc. av befolkningen; på landsbygden, som är fattig på industri och naturtillgångar och dessutom är sämst ställd i fråga om skatteinkomster, finns nästan lika många främlingar som ortsbor. I Nieder-Sachsen finns 30 proc., i Bayern 23 proc. Man har bildat ett direkt flyktingsfientligt parti som kräver att främlingarna skall förvisas. I agrarländerna finns det överskott på arbetskraft, medan de förstörda storstäderna och industriområdena, som inte kunnat härbärgera så många, har överskott på arbete men brist på arbetskraft. Enbart Ruhrdistriktet skulle kunna ta emot 300 000 fackarbetare, om där funnes bostäder. En jämnare fördelning av flyktingarna över hela Västtyskland, t.ex. från Schleswig-Holstein till Rhenländerna, skulle avleda spänningen, men den går inte att genomföra så länge bostadsfrågan inte är löst. Ortsbefolkningens avvisande hållning, som från verklig hjälpsamhet i början så småningom vänts till avoghet, är egentligen inte svår att förstå. Somliga städer fick sin befolkningssiffra fördubblad. Läget försköts inom de religiösa samfunden, så att en katolsk församling plötsligt fann sig ha övervägande protestantisk befolkning. Det är inte heller lätt för en by med tusen invånare och femhundra evakuerade att tacksamt ta emot en invasion på niohundra flyktingar. Sådana siffror förekommer. Ofta, där det på landsbygden ser välmående ut med prydliga små hus i välvårdade trädgårdar, kan man innanför dörrarna hitta familjer hopkyffade i samma rum; de hemmahörande har fått maka åt sig i eget bo.

Förbundsrepublikens svårigheter inför flyktingsfrågan är oräkneliga. Men kärnpunkten är kanske att de alla till sist flyter ihop i det sociala problem som de fördrivnas vilsna skaror utgör. Förlusten av de östliga agrarländerna och de rubbningar av den ekonomiska balansen som den förde med sig försvårar försörjningsläget. Förvirringen på arbetsmarknaden hänger nära samman med den ojämna fördelningen av bostäder. Det utrikespolitiska hotet, som kräver koncentration kring andra frågor än de sociala, fordrar också snabba beslut som i sin tur försvåras av den sociala osäkerheten. Trycket från den vaknande nationalismen ökas under missnöjet, men utlandets hjälpentusiasm minskas inför dess manifestationer.

Mycket har gjorts. Enbart förra året byggdes 350 000 bostäder i Tyskland, vilket svarar mot 50 000 byggda i Frankrike på samma tid. Men det behövs fem miljoner hem. Det skulle kräva i runt tal 27-28 miljarder D-mark enligt flyktingsministeriets beräkningar. För de fördrivna bönderna är läget särskilt svårt. Av 250 000 fria bönder har 10 000 fått egen jord. Inte ens om man delade upp de befintliga jordegendomarna skulle mer än 25 proc. av de fördrivna bönderna få egen mark. Det finns 400 ålderdomshem för flyktingarnas 600 000 gamla. Självhjälpen tar form, skolor och lärlingshem växer upp. I januari detta år hade 68 000 familjer blivit självförsörjande. Men hundratusentals väntar alltjämt i baracker och läger. Två tredjedelar av hela flyktingskontingenten bor i undermåliga bostäder. Mycket få har arbete som de utbildats för. Socialt går skruven neråt. Självkänslan bryts. Bostadsförhållandena sliter sönder familjebanden. Aggressivitet inför ödets bitterhet, missanpassning, apati och understödstagaranda blir den oundvikliga följden. Och till sist en politisk radikalisering, ledd av nödens självklara egoism. Så skapas ett proletariat, mäktigare och med bredare bas än det som efter första världskriget återfann den oundgängliga självrespekten och illusionen under Hitlers förvridna kors. Faran är annorlunda nu. Det är inte ett nytt nazistiskt enhetsparti som är hotet. Snarast ligger det i en förstöring inifrån av det demokratiska politiska livet, en infiltration av nationalistiska tankegångar i de gamla demokratiska partierna. Här utgör massan av oförsörjda och missnöjda en lätt påverkbar osäkerhetsfaktor. De blir vilsna i sin samhällssyn. "De hemlösa är främlingar på jordens yta”.

Annons
Annons
Annons

Sudettyskar på väg till Tyskland efter att ha blivit utvisade från Tjeckoslovakien.

Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons