Annons

”De här blommorna är inte för oss, de är för européer”

Foto: Brian Otieno, IBL

Hårt och farligt. Kenyanska Anne Aketch är en av dem som beskär rosor för den europeiska marknaden. Hon hoppas att barnen ska slippa jobba på blomsterodlingarna – och bävar inför Alla hjärtans dag.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 4
Foto: Brian Otieno Bild 2 av 4
Foto: Brian Otieno Bild 3 av 4
Foto: Brian Otieno Bild 4 av 4
Bild 1 av 1

– Min mamma dog inte ensam, med henne dog också mina drömmar, säger Anne Aketch, 43 år.

Mamman var ensamstående och självförsörjande jordbrukare i distriktet Siaya i västra Kenya. Trots att hon själv saknade skolgång var hon övertygad om att utbildning var nyckeln till att förändra dotterns liv.

– Jag ville bli sjuksköterska och mamma var redo att stötta mig ekonomiskt, berättar Anne, som var i tonåren när mamman gick bort.

Utan hennes ekonomiska uppbackning fick Anne överge skolplanerna; istället gifte hon sig. I dag jobbar hon på en rosodling i Naivasha, och kämpar hårt för ge sina tre tonårsbarn chansen att studera.

– Det är det enda som kan göra att de slipper Moi South Lake, säger hon.

Moi South Lake är det område som omger sjön Naivasha, 100 kilometer norr om huvudstaden Nairobi. Här har dussintals företag – framför allt utländska – gjort stora investeringar i blomsterodling för export till Europa.

Annons
Annons
Foto: Brian Otieno Bild 1 av 2
Foto: Brian Otieno Bild 2 av 2

Den kenyanska tidningen Standard Media rapporterade i våras om låga lönenivåer, och om att kemiska substanser från bekämpningsmedel och konstgödsel påverkar arbetarna negativt – även vid Fairtrade-certifierade anläggningar.

Foto: Brian Otieno

Som svar på den artikeln gick en representant för en Fairtrade-certifierad odling ut i media och förklarade att arbetarna omöjligen kan påverkas eftersom besprutningen sker tolv timmar innan de går in i växthusen.

Anne Aketch, som arbetar för ett annat Fairtrade-certifierat företag, menar att hon tydligt känner av kemikalierna.

– Odlingarna besprutas på natten och på morgonen när vi kommer in i växthusen har kemikalierna ännu inte torkat in. Jorden är full av dem.

Annes kollega fick kemiskt besprutade jordpartiklar i ögat, förlorade synen och blev uppsagd.

Foto: Brian Otieno

Anne är med i facket, men hennes bild är att det ofta samarbetar med ägarna. Hennes man Dave jobbar på en annan blomsterodling, och med sina två löner klarar de bara precis de grundläggande behoven. Kenyas skyhöga utlandsskulder har fått levnadskostnaderna att skjuta i höjden.

Annons
Annons
Foto: Brian Otieno Bild 1 av 1

– Vi brukar diskutera vad som behöver köpas, och dela på kostnaderna. Skolavgifter och hyra är alltid prioriterat.

Allt fler kenyanska kvinnor har börjat yrkesarbeta för att bättra på familjens inkomst. I de stora städerna avancerar kvinnor inom politiken och affärsvärlden, men annars erbjuds kvinnor oftast de enklaste jobben, med de lägsta lönerna. Blomsterproduktionen är kvinnodominerad.

– Lönen är låg, men viktig för oss, säger Anne. Framför allt ger det mig frihet att påverka mina barns framtid. Om jag slutar jobba kommer jag bara att gå hemma och vara beroende av min man.

Varje dag går hon upp klockan fyra och ser till att Dave och barnen har något att äta när de vaknar.

Liksom de flesta yrkesarbetande kvinnorna i Kenya har Anne det fulla ansvaret för hushåll och barn. Varje dag går hon upp klockan fyra och ser till att Dave och barnen har något att äta när de vaknar. Hon städar och plockar iordning för dagen och förbereder lunchlådor till alla fem.

I det lilla plåtskjulet på sex gånger sex meter är det svårt för resten att familjen att sova när Anne förbereder dagen.

– Det är litet, men vi får plats. Vi kallar det här ett hem.

Familjen bor i en kåkstad belägen under stora elledningar. Huset följer yttertemperaturen: varmt på dagen och kallt på natten.

I det enda rummet avgränsar en gardin ett av hörnen, som används som föräldrarnas sovrum. I ett annat hörn sover barnen. En koleldad spis står vid ett bord med matlagningsattiraljer. Här och var finns dunkar – rinnande vatten liksom el saknas.

Foto: Brian Otieno
Annons
Annons

Vi sitter på plaststolar och pratar. Anne berättar att anställningen aldrig är säker – ett litet misstag kan kosta jobbet. Förmännen är krävande och ger ständiga tillrättavisningar. Köparna är måna om längden på stjälken och storleken på blomman.

Annes jobb är att beskära rosorna och klippa av dem i den längd som dikterats. Hon buntar och sorterar de beskurna blommorna.

Inför Alla hjärtans dag och Mors dag beordras alltid de anställda att jobba extra.

– Vi älskar och hatar Alla hjärtans dag. Jag går hem utmattad, men vet samtidigt att jag har tjänat lite extra till barnens skolavgifter.

”Plugga hårt!” är Annes uppmaning till tonårsbarnen, med hopp om att det ska ge dem ett bättre liv.

– Det sista jag vill är att de jobbar på blomsterodlingarna. De berövar oss vår mänskliga värdighet.

Jag frågar om hon själv någon gång har fått en blomma. Hon skrattar tyst.

– De här blommorna är inte för oss, de är bara för européer. Inte ens människor i Nairobi kan komma upp sig så mycket.

Fotnot: Anne jobbar för ett blomsterföretag med huvudkontor i Holland. Både Annes och Daves namn är fingerade. Reportern har ställt frågor om lönenivåer och arbetsvillkor till Fairtraides Afrikakontor, men inte fått svar.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons