Annons

SvD: 20 låtar från 80-talet som är bättre

Whitney Houston och David Bowie.
Whitney Houston och David Bowie. Foto: Imago Stock

Förra veckan publicerade SvD Kultur en lista över 80-talets tio bästa låtar, sammanställd av musiksajten Pitchfork.

Men SvD:s kulturredaktion anser att det har gjorts bättre låtar under 80-talet. Här följer vår egen version – de 20 bästa låtarna i kronologisk ordning.

Och vi vill även höra dina favoriter. Skriv vilken 80-talslåt du tycker är bäst så gör SvD en lista även med läsarnas val.

Under strecket
Publicerad
Annons
Annons

2 / 23

1) David Bowie: ”Ashes to ashes” (1980)

80-talet började med ”Ashes to ashes”, där David Bowie sydde ihop hela sin karriär genom att återvända till Major Tom från 1969 års ”Space Oddity”. I en klassisk – men samtidigt modern – poplåt berättar han om Major Toms fortsatta, sorgliga öde. Bowie har inte gjort något vackrare efter detta – förrän den oväntade återkomsten 2013 med balladen ”Where are we now?”.

Anders Q Björkman, biträdande kulturchef

Annons
Annons

3 / 23

2) The Jam: ”Start” (1980)

Paul Weller snodde både gitarr- och basriffet från Beatles ”Taxman” och lyckades få till en låt som var nästan lika bra som George Harrisons original. Ren stöld och ändå helt olikt.

Harry Amster, reporter på SvD Kultur

Annons
Annons

4 / 23

3) The Specials: ”Ghost town” (1981)

En svartvit protestsång som sorgligt nog förblir lika aktuell som när den ursprungligen gavs ut under den brittiska kravallsommaren 1981. Och det kanske också är den enskilda text och grupp som både först och starkast formade min egen syn på vad musik kan uppnå.

Andres Lokko, musikskribent

Annons
Annons

5 / 23

4) Brian Eno & David Byrne: ”Regiment” (1981)

Egentligen är Talking Heads ”Once in a lifetime” en given kandidat i en lista över 80-talets bästa låtar, men eftersom den är så självklar räknar jag med att den kommer med ändå och lyfter i stället fram "Regiment” av David Byrne och Brian Eno – förgrundsfigur respektive producent för Talking Heads – från deras helt banbrytande ”My life in the bush of ghosts”. Albumet är ett av de första med samplat material och duon byggde här upp en hel låtuppsättning där samplade tv-evangelister, exorcister och koranläsare fick utgöra sångare. I dag kallas detta – i negativ bemärkelse – att appropriera en annan kultur, men själv tycker jag att den allra mest spännande konsten uppstår i mötet med och tolkningen av en annan kultur. Och på kuppen skapade Eno och Byrne världsmusik flera år innan termen började användas i kommersiella sammanhang.

Anders Q Björkman, biträdande kulturchef

Annons
Annons

6 / 23

5) Rod Stewart: ”Young Turks” (1981)

Rod Stewarts tidiga 80-tal kommer nog aldrig bli en del av rockkanon. Inte ens han själv verkar numera särskilt förtjust i de disco- och newwave-inspirerade skivor från åren 1981-1984 som sågades av kritikerna redan när de kom ut. Det är synd. För i enstaka låtar – ”Baby Jane”, ”Tonight I’m Yours”, ”Some Guys Have All the Luck” – blir den plastiga, extra allt-rocken faktiskt helt oemotståndlig. Allra bäst är ”Young Turks”, där Mark Knopfler ohämmat gitarrsolar sig igenom samtliga verser.

Adam Svanell, redaktör för SvD:s kulturmagasin

Annons
Annons

7 / 23

6) Kraftwerk: ”Pocket calculator” (1981)

Egentligen bör hela ”Computer world” äras, en höjdpunkt i Kraftwerks karriär efter album som ”Trans-Europe Express” och ”The Man-machine”, men ”Pocket calculator” är ett bra exempel från albumet som förutspådde såväl modern dansmusik som dagens digitaliserade samhälle. Dessutom är låten ytterligare en humoristisk lek med bandets framtoning som stela robotmänniskor. Här framför Kraftwerk låten i det italienska musikprogrammet ”Discoring” – på italienska: ”Mini calcolatore”. (Och för den som vill förkovra sig kan jag inte undanhålla en live-version också. Så här nära har de fyra herrarna från Düsseldorf aldrig kommit improviserat jammande.)

Anders Q Björkman, bitr. kulturchef

Annons
Annons

8 / 23

7) Fleetwood Mac: ”Gypsy” (1982)

”Zigenare” är förhoppningsvis ingen metafor särskilt många i dag skulle välja för att beskriva hur de var i sin ungdom. För 33 år sedan hade ordet andra konnotationer och Stevie Nicks – trött på kändiskapet och framgångscirkusen runt Fleetwood Mac – skrev den vackra ”Gypsy”, en låt full av längtan tillbaka till det fattigare men enklare livet innan bandets genombrott.

Adam Svanell, redaktör för SvD:s kulturmagasin

Annons
Annons

9 / 23

8) Bad Brains: ”Sailin´ on” (1982)

Bad Brains är och var ett fullständigt unikt band. De började som fusionjazzband 1975 som bytte spår när de upptäckte punk och reggae. Och när de spelade punk så gjorde dom det som inga andra. ”Sailin' on” liksom böljar fram i ett kontrollerat oväsen där reggaeinfluenserna hörs i körerna. Låten är med på gruppens första album som först bara släpptes på kassett.

Knut Brunnberg, digital redaktör SvD Kultur

Annons
Annons

10 / 23

9) My Mine: ”Hypnotic tango” (1983)

Vad kan man berätta om My Mine, bandet bakom denna italodisco-klassiker? Tja, att de gjorde disco, gillade axelvaddar och, eh, kom från Italien? ”Hypnotic Tango” är hur som helst ett av 80-talets allra bästa dansspår – och sannolikt en av de minst tangoljudande låtar som någonsin haft ordet i titeln.

Adam Svanell, redaktör för SvD:s kulturmagasin

Annons
Annons

11 / 23

10) Whitney Houston: ”Greatest love of all” (1985)

Trodde den handlade om mig och killen som jag frågade chans på men bara fick en kväll med innan han gick vidare till nästa tjej. Vet bättre än så nu, men tycker fortfarande att det här är den största låten av den största rösten – med den mest fantastiska förmågan att förmedla de riktigt djupa känslorna.

Madelaine Levy, litteraturredaktör

Annons
Annons

12 / 23

11) Rhythim is Rhythim: ”Strings of life” (1987)

Vissa dagar känns det som om Derrick May med ”Strings of life” uppfann hela idéen med modern musik”. Episk techno! House! Rave! I min bok är ”Strings of life” kanske det enda musikstycke jag skulle kunna tänka mig att tatuera noterna till över hela ryggen.

Andres Lokko, musikskribent

Annons
Annons

13 / 23

12) My Bloody Valentine: ”You made me realise” (1987)

Fick mig att inse att bortom det vackra och njutbara som spelades på radio finns musik som är mörk, illavarslande, svårtillgänglig - och när man väl letat sig in bland gitarrmattorna och hittat fram till melodin, är alldeles underbar.

Madelaine Levy, litteraturredaktör

Annons
Annons

14 / 23

13) Eric B Rakim: ”I know i got soul” (1987)

I konkurrens med mängder av rent historiskt säkerligen viktigare och tidigare pionjärer så var det just det här ögonblicket då jag 1987 föll för hiphopen på allvar. Rakims ordflöde och tonträff är fortfarande svåröverträffade och Eric Bs eminenta sampling av Bobby Byrd var en så djupt svängig föreläsning att den ledde mig fram och tillbaka genom hela funkhistorien flera gånger om. Vad mer kan man begära av rocken?

Andres Lokko, musikskribent

Annons
Annons

15 / 23

14) Black: ”Wonderful life” (1987)

En melankolisk låt som fortfarande kan gå på repeat hur många gånger som helst. Pågår i nästan fem minuter och är så vacker. Så vacker.

Harry Amster, reporter på SvD Kultur

Annons
Annons

16 / 23

15) The Go-Betweens: ”Streets of your town” (1988)

En av de sorgligaste händelserna i musikhistorien var när The Go-Betweens sångare Grant W McLennan avled i sitt hem i Brisbane, bara 48 år gammal. Det kändes som han hade massor av fantastisk musik kvar att skapa, då när han hade återförenats med Robert Forster. "Streets Of Your Town” är tre och en halv minut popmagi från gruppens fantastiska album ”16 lovers lane”.

Anders Haraldsson, webbredaktör

Annons
Annons

17 / 23

16) Marley Marl: ”The symphony” (1988)

Med enklast möjliga beats, en sampling av Otis Reddings ”Hard to handle” lyckades producenten Marley Marl och delar av hiphopkollektivet Juice Crew: Masta Ace, Craig G, Kool G Rap och Big Daddy Kane skapa en klassiker 1988. Jag minns att den engelska tidningen ”Hip Hop Connection” skrev att man kunde låta Big Daddy Kane läsa högt ur telefonkatalogen och att det ändå skulle vara njutbar lyssning – jag är beredd att hålla med.

Knut Brunnberg, digital redaktör SvD Kultur

Annons
Annons

18 / 23

17) The Stone Roses: ”Fools gold” (1989)

Jag har ett tydligt minne av var jag var och hur jag reagerade när jag såg ”Fools gold"-videon för första gången. För mig var den som en en frisk fläkt av syrerik luft. Låten släpptes under 80-talets sista månader och gav ett löfte om att någonting bättre var på väg. Jag trodde alltid att trummorna var samplade i låten men lärde mig nyligen att det faktiskt var bandets egen trummis Reni som spelade på ”Fools gold”, en fantastisk prestation.

Knut Brunnberg, digital redaktör SvD Kultur

Annons
Annons

19 / 23

18) De La Soul: ”The magic number” (1989)

Hiphop är som bäst när den slår riktigt hårt, men en duktig flicka från medelklassen kan behöva guidas försiktigt in i dess aggressiva universum. Den här dansanta, välvilliga låten med charmiga rhymes blev min väg in.

Madelaine Levy, litteraturredaktör

Annons
Annons

20 / 23

19) New Order: ”Run” (1989)

New Orders musik förändrades i slutet av 80-talet. De hyrde en studio på Ibiza några månader och närheten till barer och klubbar verkade inte ha påverkat dem alltför negativt. Albumet ”Technique”, där ”Run” är ett av de starkaste spåren, är en klassiker.

Anders Haraldsson, webbredaktör

Annons
Annons

21 / 23

20) Leila K: ”Got to get” (1989)

Leila K gjorde en klassisk ”slå igenom i halva världen och snart har alla glömt mig”. Men ”Got to get” tillsammans med Rob’n’Raz håller fortfarande. Hon rappar kaxigt ”When I grab the microphone/You better move your butt” och svänger gör det fortfarande.

Harry Amster, reporter på SvD Kultur

Annons
Annons

22 / 23

Laddar…

Hämtar liverapport.

Annons
Annons

23 / 23

Lyssna på SvD Kulturs spotifylista

Annons
Annons
Annons
Annons