Annons
Recension

De Geer får lögnen att tala sanning

Publicerad

Konstnären och filmaren Carl Johan De Geer anser att fantasi inte finns. Det som finns är det man mött med sina sinnen. Att det sedan kan kombineras till överraskande konstnärliga uttryck gör det inte till fantasi. Allt som kommer ut har först kommit in. De Geer kallar sin nya bok för ”en roman om mig själv” men romanbeteckningen är bara en lek. Blandning av fakta och fiktion är för det mesta meningslös och ­lurar läsaren på den nödvändiga överenskommelsen om vad det är man tar del av.

Men bortsett från några skruvade partier på slutet som saknar konkretion och kunde ha skalats bort, kan man läsa Jakten mot nollpunkten som berättelsen om Carl Johan De Geers liv. Och det är en mycket stimulerande läsning. Hans språk är levande och direkt och han behärskar konsten att koncentrera skeenden till precisa ögonblick som får lögnen att tala sanning. Författaren återvänder här liksom alltid till de händelser och förfäder han berättat om förr i föredrag, filmer och böcker. Om den svåra mobbningen han utsattes för i skolan skriver De Geer, som säger sig vara kommunist, att det var klasskampen som utspelade sig. Unge baron fick helt enkelt vad han förtjänade. Jag vet inte om detta är ägnat att ursäkta förövarna, som bara svarade på klassförtrycket, eller om det är ett sakligt konstaterande av en illusionsfri människa helt i avsaknad av självömkan. I det jämlika samhälle De Geer önskar sig ska givetvis ingen straffas på grund av härkomst, det är väl det som är poängen?

Annons
Annons
Annons
Annons