Andres Lokko:De gamla fick vad de ville på de ungas bekostnad

Ukip:s ledare Nigel Farage.
Ukip:s ledare Nigel Farage. Foto: Gareth Fuller/AP
Under strecket
Publicerad
Annons

Det var verkligen ingen jordskredsseger. Den så knappa majoriteten för brexit som jag vaknade upp till i morse kändes först vemodig.

Uppgiven och tung. Men ganska snabbt förvandlades den till ilska och rädsla.

De gick till sina vallokaler utan att verka bry sig det minsta om vilka personers makt de därigenom stärkte.

Hur kunde det som fortfarande känns som mitt andra hemland resonera sig fram till det här resultatet? Hade de fått för sig att plötsligt tolka The Kinks sarkastiska konceptalbum ”The Village Green Preservation Society” bokstavligt?

I synnerhet åldrande britter utanför storstäderna fick som de ville på bekostnad av både yngre generationer och något man nog kan kalla anständighet. De gick till sina vallokaler utan att verka bry sig det minsta om vilka personers makt de därigenom stärkte. Ett slags ur askan i elden-scenario där en ”elit” i Bryssel (och London) ersätts av ett betydligt dystrare inhemskt sällskap av populistiska murbyggare.

Den konservative opportunisten och före detta London-borgmästaren Boris Johnson och den tills alldeles nyligen så utbrett avskydde Nigel Farage, partiledare för främlingsfientliga Ukip.

Annons
Annons

Kanske bör vi lägga till mediemagnaten Rupert Murdoch? Och Donald Trump som jublade i högljudda versaler i sociala medier för att hans själsfrände – och största fan – Boris Johnson ”tog sitt land tillbaka”.

Men att mer än hälften av det brittiska folket känner att de litar på Nigel Farages omdöme är det som skrämmer mig mest. För ett år sedan försökte jag hitta ett exemplar av Farages självbiografi, ”The purple revolution”, i Londons bokaffärer. Det var knepigt. Trots att det var dagen efter dess publicering. Min vana trogen gjorde jag det principiella misstaget att leta efter den hos mindre, oberoende bokhandlare. Men de hade helt enkelt valt att inte ta in den, inte ens det enormt välsorterade femvånings-Foyle’s på Charing Cross hade något exemplar. Av exakt samma principskäl, förstod jag när jag försynt (”it’s for work”) frågade en expedit i dreadlocks om de hade den.

Först på kedjan WH Smith ute på Heathrow stirrade Farage bistert på mig från en nyinkommet-hylla. Jag gömde ”The purple revolution” lite skamset under en skvallertidning (Heat, om någon undrar) när jag gick till kassan för att betala. Avgående premiärministern David Cameron beskrev inför förra valet Ukip som ett knippe ”fruitcakes, loonies and closet racists”.

Medlemmarna från Ukip:s ursprungligen mest EU-skeptiska tid har så gott som mangrant lämnat dem när partiet under Farages ledning började anta en uttalat främlingsfientlig hållning. Men Farage föredrar att se sina partikamrater som ”a bunch of excentrics and mavericks”.

Han anspelar gärna på nästan parodiska brittiska egenheter och skrävlar om hur mycket alkohol han tål. Det tillhör ovanligheterna att se Farage utan ett demonstrativt pintglas i handen och det främsta argumentet han fört fram om Ukip:s meningsmotståndare är att ”de dricker för lite och därmed är fjollor”.

Annons
Annons

Nu är den här hatiske farbrorn herre på täppan. Och alla mina brittiska vänner skäms.

I ”The purple revolution” skriver han om hur han som om ung drabbades av testikelcancer och det ger honom möjligt att så ofta som möjligt fördöma det brittiska landstinget (NHS) och hylla alla former av privat sjukvård. Efter att också ha överlevt både en bilolycka (som han knappt minns på grund av att han vid tillfället var full som en kastrull) och en flygkrasch passar han xenofobiskt på att poängtera att det tvåsitsiga planet var tillverkat i Polen.

Nu är den här hatiske farbrorn herre på täppan. Och alla mina brittiska vänner skäms. De rodnar och skrapar med fötterna. Hela förmiddagen idag har de bett om ursäkt å sin nations vägnar.

Så vitt jag vet röstade ingen av dem för brexit. Men även de som tvekade behövde bara föreställa sig den makt som brexit skulle ge just Nigel Farage så de röstade för att stanna i EU.

De förlorade.

Vi förlorade.

Just för stunden är jag mest förvirrad och lite rädd för bieffekterna och ringarna på vattnet. Om bara tio dagar hade jag tänkt åka till London för att fira en god vän som fyller jämnt. Han är svensk men bosatt i Storbritannien sedan två decennier, hans fru är engelsk.

På måndag får jag väl åka till brittiska ambassaden och ansöka om inresetillstånd och visum men eftersom jag har turen att ha fötts ljushyad i Nordeuropa så kommer det säkert att gå utmärkt för just mig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons