X
Annons
X

Tord Hall: De flygande tefaten

Läs mer om Streckare från 100 år

Den tekniska vidskepelsen, skriver lektor Tord Hall i dagens artikel under strecket, är en för vår tid karakteristisk form av vantro. En speciell variant är tron på "de flygande tefaten", som torde omfattas av miljoner människor. En amerikansk vetenskapsman, Donald H Menzel, har på Harvarduniversitetets förlag givit ut en granskning av alla rapporterade fall av förmenta "flygande tefat". 20 proc. av dessa fall är tills vidare ouppklarade, men anses av Menzel bero på optisk-meteorologiska företeelser i samma klass som hägringar, mångårdar och vädersolar.

Stillbild ur filmen ”The day the Earth stood still” (1951).
Stillbild ur filmen ”The day the Earth stood still” (1951).

Med en viss rätt kan vi vara stolta över att ha utrotat mängder av vidskepelse; vi tror inte att åskan är en gud, vi låter inte fåglars flykt eller offerdjurs inälvor avgöra viktiga statshandlingar, vi bränner inte häxor och vi tror inte att kometers uppdykande är ett tecken på sjunkande moral. Men vidskepelsen är ett härdigt ogräs, och sedan förnuftets stålkratta rensat undan det värsta på ytan, skjuter snart nya skott upp från de orörda rotstockarna i det undermedvetnas djupa mylla.

Den tekniska vidskepelsen är en för vår tid karakteristisk form av vantro, som visar sig på samhällslivets alla områden. Vi skall här endast ta upp en speciell, särskilt i USA mycket utbredd variant, nämligen den av miljontals människor omfattade tron på de s.k. "flygande tefaten". Under år 1952 översvämmade dessa den nordamerikanska kontinenten i långt större antal än någonsin förr, och vållade på sina håll en verklig "tefatspanik". Professorn i astrofysik vid Harvardobservatoriet, Donald H. Menzel, behandlar i sin bok "Flying Saucers" på ett sakligt och uttömmande sätt hela detta av massuggestion, fruktan och rent skoj tilltrasslade problemkomplex.

Den första frågan, som inställer sig är givetvis: Vad är ett flygande tefat? Menzel framhåller, att det inte räcker med ett enda svar, eftersom företeelsen kan ha dussintals olika orsaker. De vanligaste är ljusreflexer mot materiella föremål: avlägsna flygplan, meteorologiska ballonger (till denna grupp hör det flygande tefat, som iakttogs över norra Skåne i januari 1951), avgasningsspår efter flygplan på höga höjder, linsformade moln, tidningar, pappersdrakar, fåglar, spindelvävar, insekter, fjädrar o.s.v. Strålkastare som spelar över ett tunt molnskikt, Venus och Jupiter, olika stjärnor eller månen skinande genom en dimslöja, har också ofta kallats flygande tefat. Enligt US Air Force, som i sitt "Project Saucer" haft det tvivelaktiga nöjet att undersöka varje fall, kan cirka 80 procent av alla rapporterna avfärdas med dylika enkla och naturliga motiveringar.

Annons
X

Menzels huvudtes, som han bevisar med all den exakthet man kan begära under förhandenvarande omständigheter, är följande. De återstående, ouppklarade 20 procenten är optisk-meteorologiska företeelser i samma klass som hägringar, mångårdar och vädersolar; eller också är de ovanliga fall av norrsken eller stjärnskott. Militära experiment svarar endast för två eller tre av tusen rapporter och kan därför inte i längden underhålla en flygande tefats-myt. Atomfysikerna är också oskyldiga i detta avseende. Tefaten kommer säkert inte från Ryssland, och inte heller från någon annan främmande makt. Och framför allt: det finns inte den minsta tillstymmelse till bevis för att de är rymdskepp från Venus eller mars, fast det förmodligen är hopplöst att söka övertyga en av seriemagasin infekterad hjärna om den saken. "Ett fåtal – såsom det stora tefatet av år 1882 – representerar troligen naturfenomen, som vi ännu inte förstår fullständigt."

Det bör framhållas, att eftersom "tefatet" utgör en åtminstone teoretiskt användbar form för ett flygplan, så är det inte uteslutet, att konstruktioner av denna typ sysselsätter experter i olika länder. Med den grasserande tefatsepidemien har dessa eventuella projekt givetvis ingenting att skaffa.

De första flygande tefaten i modern tid observerades den 24 juni 1947 av mr K. Arnold, en köpman från Idaho, som vid flygning i närheten av USA:s näst högsta bergstopp, Mount Rainier, plötsligt såg en kedja av ovala tingestar, som likt ett fågelsträck med stor hastighet strök fram över bergskammen. Föremålen var så blänkande att de reflekterade solen som speglar och "de flög som när man kastar ett tefat ut över vattnet". Arnolds spektakulära berättelser inför myndigheter och snabbt uppdykande journalister startade en psykologisk kedjereaktion av oanade dimensioner. Stora delar av det amerikanska folket vände blickarna mot höjden, stirrade länge och envist, och en på tusen av observatörerna såg till sist mycket riktigt någon sorts flygande tefat glimta fram i skyn. En framstående engelsk vetenskapsman, god vän till Menzel, skrattade åt detta. Men Menzel svarade: "Vänta bara, det kommer snart att finnas brittiska flygande tefat ute i marknaden." Han fick rätt: efter några veckor skönjdes de moderna järtecknen inte bara i England, utan som bekant även i Finland och Sverige, varvid i de senare fallen den geografiska närheten till järnridån och Peenemünde, den f.d. tyska försöksbasen för raketvapen, vållade extra uppståndelse.

Denna första explosion var på väg att dö ut av sig själv, när en tragisk olycka inträffade. Den amerikanske flygkaptenen T. Mantell störtade med sitt plan från hög höjd – troligen till följd av syrebrist – medan han förgäves jagade ett föremål som liknade "en glasstrut med rött på toppen". Menzel påpekar, att detta konformade föremål för en person med kunskaper i meteorologisk optik knappast kan betyda mer än en sak: en "falsk" sol eller vädersol, förorsakad av iskristaller i cirrusmoln högt ovanför flygplanet. Detta förklarar också, varför Mantell aldrig kunde nå fram till målet, ty att ta fatt en vädersol är lika svårt som att gripa regnbågen; båda flyr undan med exakt samma hastighet, som man nalkas dem. Den officiella rapporten om händelsen lämnade det mystiska objektet "oidentifierat", och i stället för att lugna sinnena fick den en rakt motsatt effekt. Elaka rykten började cirkulera: flygplanet skulle ha uppvisat egendomliga skador och Mantell själv var "genomsållad med kulor". Den avstannande kedjereaktionen satte åter i gång med våldsam kraft.

Bland den stora allmänheten i USA är den mest omhuldade förklaringen på de flygande tefaten givetvis den, att de är rymdskepp från Mars eller Venus. En olyckligt formulerad officiell presskommuniké i april 1949, där denna möjlighet omnämndes i kryptiska ordvändningar, tycks härvidlag ha spelat en ödesdiger roll. Inom loppet av några månader utkom tre böcker, som alla framförde teorien om interplanetariska tefat, och de alltid påpassliga direktörerna i Hollywood gjorde en film med samma motiv, som f.ö. visats även i Sverige. En av de ovannämnda böckerna, "Behind the Flying Saucers" av Frank Scully, blir föremål för Menzels utförliga och rättvist hårdhänta behandling. Eftersom den översatts till svenska under titeln "De flygande tefaten", kan det vara motiverat att nämna något om dess innehåll.

De första tefaten påstås ha landat under kraschbetonade omständigheter i de sydvästra staterna New Mexico och Colorado. Framdrivna på magnetisk väg hade dessa rymdskepp kommit farande med dubbla ljushastigheten längs de magnetiska kraftlinjerna mellan Venus och Jorden – ett sätt att resa, som påminner om Cyrano de Bergeracs metod att fara till månen. (Han stod på en järnplatta och kastade ideligen en magnet upp i luften; denna drog för varje gång plattan och samtidigt Cyrano, med näsa, panache och allt, efter sig). Läsaren undfägnas naturligtvis med många "realistiska" detaljer: den första "tallriken" var 31 m i diameter och hade en kabin, som mätte 183 cm från golv till tak. Inne i denna hittades sexton döda män, med en medellängd av cirka en meter, med svag skäggväxt, mest liknande persikofjun och med felfria tänder (ingenting att göra för en tandläkare på Venus således). Avsaknaden av "sovmöjligheter eller toaletter" i en senare tallrik tolkas så, att de små männen från Venus kommit till insikt om att de för en så kort tripp inte behöver någon "overnight bag". Tefatens konstruktion var uppseendeväckande: "inte en nit, inte en bult och inte en skruv i något av skeppen". Ytterskalet var av en lätt metall, lik aluminium, men så hård, att ej ens en upphettning till 10 000 grader kunde smälta den o.s.v.

Scully medger öppet, att han själv inte sett någonting av allt detta. Samtidigt vill han göra troligt, att massor med folk, däribland den remarkabla undersökningsgrupp som "snubblade" över det fjärde tefatet "nära en av statens provningsanstalter", belagts med munkavle av US Air Force, där man f.ö. vid det här laget borde ha ett helt panoptikon av Venuspysslingar bland sina "top secrets". De viktigaste uppgifterna i Scullys bok härstammar från en herre med det i detta sammanhang starkt ironiska namnet Newton, som förorsakade en väldig uppståndelse över hela USA genom ett föredrag om de flygande tefaten vid universitetet i Denver. (Detta huvudvittne vägrar emellertid att svara på den rakt på sak gående frågan: "Har ni sett de små männen från Venus?")

Scully slår på stora trumman för sin gode vän medelst en lång och ihålig virvel, där man bl.a., förutom vissa diffusa akademiska meriter, får höra att han är amatörgolfmästare, oljemagnat och "en man som aldrig tjänat mer än 25 000 000 dollar, men heller aldrig förlorat mer än 20 000 000" (!) … "lika amerikansk som äppelpaj". Scullys kommentar till Newtons vetenskapliga köpenickiad i Denver formar sig till en perfekt men säkerligen oavsiktlig västgötaklimax: "Han levererade det troligen mest sensationella föredrag om denna jord sedan Galilei sade: 'Det rör sig’".

Menzel är emellertid av en annan åsikt beträffande denne Newtons insatser inom fysiken, och han påvisar, att den fantasirike affärsmannens idéer om magnetiska kraftlinjer är rent nonsens. I ett avseende är emellertid Menzel imponerad. Det är när han konstaterar, att med undantag av Barnum torde få människor ha lurat så många amerikaner som Newton. Låt oss hoppas att Scully lurat ett procentuellt sett lägre antal svenskar med sin pekoralistiska blandning av sensationsjournalistik och vetenskaplig rappakalja.

I sitt laboratorium har Menzel genom enkla optiska försök själv framställt olika typer av flygande tefat. Ett särskilt lyckat exempel är hans naturtrogna reproduktion av en serie "rymdskepp", som fotograferades när de flög i V-formation över Lubbock i Texas. I flera kapitel utreds även ingående de speciella atmosfäriska förhållanden, som kan skapa tefatsliknande ljusfenomen, och i ett appendix behandlas den matematiska teorien för ljusets brytning i luftlager av olika täthet (luftlinser). Norrsken, kometer och meteorer blir inte heller bortglömda, och av särskilt intresse är, att även radarvågor kan ge upphov till bedrägliga bilder under samma betingelser som ljusvågor. Menzel berättar bl.a. om en allierad kryssare under andra världskriget som på grund av en mystisk fläck på radarskärmen sköt bort sitt ammunitionsförråd i tomma havet. Orsaken till det falska ekot visade sig sedan vara den längre bort i samma riktning belägna ön Malta.

Med karakteristisk grundlighet lämnar Menzel även en redogörelse för de optiska himlafenomenens historia. Dessa äldre tiders flygande tefat, som författaren tämligen godtyckligt kallar dem, följes ända tillbaka till Plinius naturalhistoria och till Bibeln, där Hesekiels syn ägnas ett särskilt kapitel, med båda textställena ordagrant återgivna. Tack vare berättelsens vetenskapliga exakthet, som bevisar denne profets utomordentliga observationsförmåga, anser sig Menzel kunna konstatera, att verklighetsunderlaget till visionen var ett mycket sällsynt och praktfullt halofenomen med fullt utvecklade vädersolar, glorior och strålande kors.

En del av det, som Menzel har att säga, ligger en smula på sidan av det egentliga ämnet. Men det gör inte så mycket, ty vart och ett av de utmärkt illustrerade 22 kapitlen är god populärvetenskap. På den flygande tefats-myten borde Menzels bok verka som ett direkt dödande desinfektionsmedel – under förutsättning att förnuftsskäl får avgöra ställningstagandet i denna fråga.

Annons
X
Annons
X

Stillbild ur filmen ”The day the Earth stood still” (1951).

Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X