De egna barnen får nya rötter att växa ut

Emma antogs vara barnflicka åt sin ljusa dotter. Catalina kunde inte svara när barnmorskorna frågade om ärftliga sjukdomar. Och Tilde kände tidigt att hon ville ha egna barn för att spegla sig i.
När adopterade barn växer upp och själva blir föräldrar väcks ofta frågor och funderingar om ursprung och tillhörighet.

Under strecket
Publicerad
Tilde Persson, 26 år, adopterades från Sri Lanka som spädbarn. ”Kanske har jag blivit extra överbeskyddande eftersom Alva är den enda i min närhet som jag har ett biologiskt band till.”

Tilde Persson, 26 år, adopterades från Sri Lanka som spädbarn. ”Kanske har jag blivit extra överbeskyddande eftersom Alva är den enda i min närhet som jag har ett biologiskt band till.”

Annons

Drygt 45 000 svenskar har adopterats från andra länder. Som små barn övergavs de av sina biologiska föräldrar och flyttades till en helt annan del av jordklotet där nya föräldrar väntade.
I dag har många av dem blivit vuxna och bildat egna familjer. Att bli förälder är förstås stort och omvälvande för alla - oavsett om man är adopterad eller inte. Samtidigt kan adoptionserfarenheten färga det egna föräldrablivandet. Praktiskt såväl som känslomässigt. SvD har pratat med tre adopterade mammor om deras erfarenheter. Det finns naturligtvis ingen mall för hur adopterade föräldrar tänker och känner kring sitt föräldraskap, men en av de saker som förenar många är glädjen över att känna igen sig i sina barn.

– Jag kände väldigt tidigt att jag ville ha barn, någon som var av mitt kött och blod, någon som jag kunde spegla mig i. När jag sedan fick min dotter var det en oerhört stark känsla. Wow, Alva är verkligen en del av mig. Kanske har jag blivit extra överbeskyddande eftersom hon är den enda i min närhet som
jag har ett biologiskt band till, säger 26-åriga Tilde Persson som adopterades från Sri Lanka som spädbarn.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons