X
Annons
X

Odal Ottelin: De, di, dom

Artikelförfattaren Odal Ottelin (1868–1950) var författare till ett flertal böcker om språkriktighet.
Artikelförfattaren Odal Ottelin (1868–1950) var författare till ett flertal böcker om språkriktighet. Foto: IBL

Dom har kommit på tapeten i Marginalen. Det är med dom som med Ni, man kan på dem tillämpa det Heineska ordet "Es ist eine alte Geschichte, Doch bleibt sie immer neu".

De som subjektsform i pluralis av tredje personens personliga pronomen och substantiviskt demonstrativpronomen torde nog i det stora hela kunna sägas ha försvunnit ur samtalsspråket. Och i själva verket är det en vinst, att så skett. Ty i och med det att i samtalsspråket de plurala verbformerna utbytts mot singulara, d.v.s. att t.ex. vi komma utbytts mot vi kommer, och i och med det att slutkonsonanten i det förstummats i samtalsspråket, skulle det plurala de kommer och det singulara det kommer bli likalydande, om inte i stället för den plurala promoninalformen de inträdde något annat. Och detta andra är di och dom. Att dessa former i samtalsspråket undanträngd de utgör således en vinst för dess tydlighet och klarhet. I skrift däremot står de ännu oanfäktat.

Enligt Svenska akademiens ordbok (tryckår 1910) används subjektsformen de ofta i vårdat tal, mera sällan i ledigt tal, i vilket sistnämnda fall man vanligen har di. Vad som här avses med "vårdat tal", är mig ej fullt klart. Jag skulle hålla före, att i det bildade samtalsspråket man på få undantag när, även vid en vårdad, ledig användning av språket, icke har subjektsformen de. Också uttalade professor Wulff 1914 den uppfattningen, att allmän och god ledig svenska är Di (icke De) tror. Professor Beckman i sin Svensk språklära säger, att i stället för de samtalsspråket i störa delar av landet har allmänneligen di och på andra håll, bl.a. i Stockholm, dom; om och i vilken utsträckning han anser de förekomma i samtalsspråket, framgår ej fullt klart av formuleringen.

Ett litet kuriosum om de må i detta sammanhang omnämnas. Från två skilda håll har jag av personer från Örebro fått den uppgiften, att man där kan hos åtskilliga konstatera en strävan att i vårdat samtalsspråk säga de i stället för di för att undvika det s.k. Viby-i. Iakttagelsen får ökad trovärdighet av den uppgift, som från annat håll lämnats mig, att i Örebro bildat folk gärna säger dom som motsats till landsbygdens di. Detta är ju blott några enstaka utsagor, men de sakna icke intresse, och det vore tacknämligt att få dem närmare belysta av någon, som varit i tillfälle att studera det bildade i språket i Örebro. Stadsspråk är ett ingalunda ointressant studieobjekt.

Annons
X

I en miljö förekommer uttalet de ännu ej så sällan, nämligen på de bräder, som föreställa världen. Beroende på tradition företer scenspråket en del avvikelser från det vanliga bildade samtalsspråket. Utan tvivel skulle det bidra till scenspråkets naturlighet, om i prosadialog, även i den högsta stil, de konsekvent ersattes med di.

Men så kommer dom. Där är det stående stridsämnet. Det är framför allt mot dom i subjektsställning kritiken riktar sig. På vad grund? Det skäl man vanligen får höra, är att dom är ackusativ och att ackusativen icke kan användas som nominativ. Strängt taget är dom från början dativ, men så invandrade det i ackusativen och sedan har det i stora delar av vårt land i samtalsspråket vandrat vidare upp i nominativen, d.v.s. objektsformen har där även blivit subjektsform. Vi ha en parallell i vem. Från att ursprungligen vara blott dativform har detta redan i fornsvenskan inträngt i ackusativen och sedan i nominativen. "Uppflyttningen av dat. hvem i nominativen vann helgd av den vittra skolan i Gust. III:s tid", säger Rydqvist – det var en grammatisk förbrytelse av samma art som den, vilken sker när nu dom används som subjektsform. Och till på köpet gjordes i stället för hvars en ny genitiv hvems, "den något barbariske genit. Hvems", heter det hos Rydqvist. Och nu tolerera vi alla subjektsformen vem och den "något barbariske" genitiven vems och känna alls ingen saknad efter ho och vars. Språkets gång är sådan. Utvecklingen sker i icke ringa utsträckning genom avvikelser från det vedertagna språkbruket, rent av genom fel. Det är klart, att felen, ifall de ej medföra en förbättring, icke böra godtagas utan böra bekämpas. Men har ett fel till den grad slagit igenom i språkbruket, att det vunnit sanktion av det bildade samtalsspråkets praxis, då är det liten utsikt att kunna få bort det ur samtalsspråket, när det, som här är fallet, är ett av språkets vanligaste ord.

Argumentet kan ej längre vara, att dom ursprungligen är objektsform och sålunda ej bör få användas som subjekt, utan spörsmålet är, om denna gamla objektsforms användning som subjekt nu tillhör det bildade samtalsspråket i så stor utsträckning, att detta bruk där kan anses ha slagit igenom. Här som i så många fall har man att räkna med olika landsdelars olikhet i språkbruket.

Lyttkens och Wulff, som i sin Svensk uttals-ordbok (1889) i samband med objektsformen dem yttra, att objektsformen dom används i ledigt och vardagligt språk ofta i synnerhet i Svealand, tillägga: "av många användes dom vid allt ledigt tal även såsom subjekt". Enligt Svenska akademiens ordbok används i vissa trakter av mellersta och norra Sverige, särskilt i huvudstaden, vardagligt, mindre ofta i vårdat tal, dom. Jag är, som ovan nämnts, ej fullt på det klara med vad som här avses med uttrycket vårdat tal. Vad jag efter att under tjugufem år ha ägnat uppmärksamhet åt användningen av dom i Stockholm skulle vilja framhålla, är att dom ej blott som objektsform utan även som subjektsform av tredje personens personliga pronomen och demonstrativpronominet i pluralis där används uti samtalsspråk i stor utsträckning även av högt bildade personer, som vårda sitt språk och använda det verkligt väl. Detta finner man icke blott i infödda stockholmares språk utan även hos personer, som komna från skilda håll i vårt land, fått sin verksamhet i Stockholm. Och även utanför Stockholm har jag funnit detta dom i stor utsträckning hos bildade personer i Svealand och Norrland. Att karaktärisera subjektsformen dom som blott stockholmska eller mindre bildat språk träffar icke längre det rätta. Professor Wulffs 1914 med hänsyftning på dom uttalade ord "allmän och god ledig svenska är ännu endast Di (icke De) tror" anser jag böra ändras till "allmän och god ledig svenska är Di eller Dom (icke De) tror." Men jag vill tillägga, såsom jag också alltid gör i min undervisning: "olika i olika delar av landet".

Jag har här begränsat mig till dom i det bildade samtalsspråket. I vilken utsträckning dom bör anses kunna förekomma i det offentliga talandet, är en annan fråga. Dess berättigande där sammanhänger med den principiella frågan, om det offentliga talandet bör i större mån än allmänneligen sker, med avvikelser från skriftspråket anknyta sig till det bildade samtalsspråket. I mina Verdandi-skrifter Det offentliga talandets konst, del I, och Den folkliga föreläsningen, del II, har jag förordat en sådan anknytning i vissa avseenden och har därvid uttalat som min mening att man då kan i det offentliga talandet använda dom (eller di) i stället för de, men även tillagt, att dom måhända av de flesta anses alltför radikalt.

I ovanstående har jag behandlat blott de substantiviskt använda de, di, dom. Men man kan ju träffa på dessa ord även i adjektivisk användning, t.ex. "dom strävanden och åskådningar, som", "dom flesta tidningarna". Detta bruk av dom torde ha mindre utbredning än dess substantiviska användning. Också heter det i Svenska akademiens ordbok på tal om dom i stället för de i mellersta och norra Sverige, särskilt Stockholm, att det där används både som adjektiv och substantiv, "dock företrädesvis det senare".

Slutligen må jag få nämna, att jag anser di äga en del företräden framför dom. Di är kortare, har mindre ljudmassa, vilket för pronomina, som skola användas obetonade, är en icke oviktig omständighet. När pronominet står determinativt och följes omedelbart av som, är ur språkskönhetssynpunkt och väl även med hänsyn till ledighet i uttalet di att föredra: di som är bättre än dom som. Vidare erbjuder di överensstämmelse med första och andra personens pluralformer: vi, ni, di. Slutligen ligger formen di närmare skriftspråkets och det högtidliga talandets de, och klyftan mellan skrift och tal blir mindre vid användning av di än vid dom. På dessa grunder men alls icke därför, att di är ursprunglig subjektsform och dom ursprunglig objektsform, anser jag di ha, om jag så får säga, större språkvärde än dom. Och det är inte omöjligt, att di avgår med segern. Icke genom undervisning och upplysning, det tror jag inte. Men en bidragande omständighet kunde vara analogien med vi och ni, liksom samma analogi gjort, att di undanträngt de ur samtalsspråket. Skulle i framtiden predikatsverbets pluralformer försvinna ur vårt skriftspråk, liksom fallet blivit i norskan och danskan och som ju från en del håll även för vårt språk ifrågasatts, då komme di att få ännu ett övertag över dom .Ty i och med det att man i skriftspråket hade icke blott det kommer (med stumt t) utan även de kommer (med plural betydelse hos verbet), skulle vid högläsning behovet av en differentiering i uttalet inställa sig, och den skulle då måhända bli den, att det plurala de uttalades di, såsom ju sker i norskan och danskan. Formen di finge då stöd av läsningen i konkurrensen med dom. Men då hade vedersakarna av dom kommit ur askan i elden. Ty idel singulara verbformer i skriftspråket vore väl för dem en värre styggelse än dom i samtalsspråket. De kunna emellertid trösta sig med att verbets pluralformer icke försvinna i brådrasket – om de ens någonsin göra det – ty svenskan är i en del avseenden ett mycket konservativt språk.

Annons
X
Annons
X

Artikelförfattaren Odal Ottelin (1868–1950) var författare till ett flertal böcker om språkriktighet.

Foto: IBL Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X