X
Annons
X
Recension

Bad feminist. Essäer De dåliga feministernas revansch

Medan brittiska Laurie Penny är en politisk tänkare använder Roxane Gay politiken i sin kulturkritik. Båda är de del av en pågående renässans för feministisk essäistik. Therese Eriksson har läst deras senaste böcker och rekommenderar dem båda – om än till olika läsare.

Roxane Gay (tv) och Laurie Penny. Foto: Jay Grabiec / Jon Cartwright

Vad är en dålig feminist? Själv känner jag mig allt som oftast som en usel feminist, precis som jag gör med allt annat som slutar på -ist, och som jag alltför halvhjärtat bekänner mig till. Jag hyser en uppriktig, och inte sällan avundsjuk, beundran för alla dem som lyckas hålla liv i ett oförtrutet engagemang och en flammande vrede, år ut och år in. När jag säger att jag är feminist är det för att jag närmaste vanemässigt delar en världsbild och en vision, inte för att jag gör något aktivt för att ändra på sakernas tillstånd. Bad feminist – c’est moi!

För den amerikanska kulturkritikern Roxane Gay, född 1974, verkar ”dålig feminist”-epitetet hon givit sig själv snarast handla om att hon är mänsklig. Hon inleder sin essäsamling med ett slags brasklapp om att hon inte är perfekt, inte någon förebild, inte så inläst på feministiska nyckeltexter som hon skulle vilja vara. Man skulle kunna irritera sig på detta eftersom det liknar det vanliga ursäktandet av ens egen verksamhet – och existens! – som kvinnor i offentligheten tvingats pyssla med sedan urminnes tider. Men i själva verket är det befriande. ”Jag klantar mig hela tiden”, konstaterar Gay. Att klanta sig och ändå fortsätta, kan förmodligen (fortfarande, deprimerande nog) vara en av de mest radikala saker en kvinna kan ägna sig åt.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X