LiloDe är bara barn men väntar redan på sin tur att dö

Antibiotikaresistens och en ständigt stekande sol har förvandlat världen till ett fientligt ”Mad Max”-landskap. I Erik Hågårds enastående och djupt originella debutroman har klimatförändringarna blivit så allvarliga att det för människan bara återstår att acceptera dem.

Under strecket
Publicerad
”Lilo” avstår från lättköpta lösningar och nihilistisk undergångsfetischism, skriver Per Klingberg om Erik Hågårds bok.

”Lilo” avstår från lättköpta lösningar och nihilistisk undergångsfetischism, skriver Per Klingberg om Erik Hågårds bok.

Foto: Emil Malmborg
Emil Malmborg
Foto: Emil Malmborg
Annons

Strax efter det att recensionsexemplaret av Erik Hågårds debutroman ”Lilo” dimper ner i min brevlåda börjar stora delar av ett allt torrare Australien att brinna. När jag väl skickar in den här recensionen tycks katastrofen till slut ha kommit under kontroll – men att bränderna, utöver det mänskliga lidande de har orsakat, kommer att få förödande konsekvenser för biodiversiteten och koldioxidutsläppen är uppenbart. Att klimat och ekologiska frågor överlag tar en allt större plats i samtidslitteraturen är med andra ord inte så mycket att förvånas över. I Hågårds fall är det dock fråga om en roman som går i den radikala acceptansens snarare än den engagerade protestens tecken. Mer än Fridays for future får Lilo mig att associera till Dark mountain-rörelsen som med konstnärliga medel gestaltar och bearbetar den förestående kollaps som man betraktar som oundviklig.

I ”Lilo” möter vi ett framtidsscenario där flera av de farhågor som det senaste decenniet har diskuterats med allt större allvar och oro redan har infriats, oklart sedan hur länge. Här är den ständigt stekande solen, antibiotikaresistensen och utarmade jordar inte längre skrämmande möjligheter utan bara en del av de osynliga förgivettaganden som man har att förhålla sig till i vardagen efter bästa förmåga.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons