De albanska fårhjordarna har försvunnit från asfalten

Under strecket
Publicerad
Annons

I Tirana spanar jag under några sommardagar efter den tid som flytt, alltså efter något att fästa mina minnen vid, och hittar inte mycket mer än en eller annan byggnad och så ljuset en tidig morgon över bergen kring staden. Inte ens mina vänner är till någon större hjälp. ”Det minns jag inte.” Eller ännu värre än så: ”Var vi verkligen där? Är du säker på det?” Ur en dröm verkar de ha stigit in i en annan medan jag blivit kvar i den gemensamma från då, av dem omsorgsfullt förträngd. Men hos verkligheten verkar de aldrig bli annat än gäster. Några av de albanska vännerna har inte ens hunnit åldras på väg från en dröm till en annan. Först det fina nätet av rynkor kring ögonen eller hur de reser sig från stolen avslöjar att åren gått.

Förr delade man här också de få asfalterade vägarna med får och getter. Särskilt fåren vägrade att röra sig ur fläcken och ingen herde eller chaufför gjorde sig brådska att få dem tillbaka till fälten igen. Men tiden går och här mäter jag dess gång i att fåren nästan försvunnit från asfalten; jag kör fram och tillbaka mellan Tirana, Durresh och Kruja utan att behöva dela vägen med några fårhjordar. Fåren har trängts ut i verklighetens tallrikskanter. Ett tidens tecken: men så kommer de fortsatt till nytta också om de helt skulle försvinna.

Annons
Annons
Annons