Foto: Cato Lein
Perfect Guide

David Lagercrantz: ”Ångest är min workout”

David Lagercrantz om panikångest, fängelseföreläsningar och nya boken
Mannen som sökte sin skugga.

När David Lagercrantz kliver ut från gymmet, känner hugget i bröstet och viker sig dubbel kan han inte hindra tankarna från att vandra till Stieg Larsson.

Annons

– ’Nu händer samma sak mig, ska jag också nu …?’. Jag är som gjord för att tänka sådana tvångstankar. Men för mig var det stress. En panikångest när den är som värst kan vara ganska lik en hjärtattackskänsla.

Millennium är ett universum som tär på sina kreatörer. Det är en värld som sakta letar sig in i kropp och sinne, sprider sig i blodomlopp och tar över tankevärlden. Skaparen Stieg Larsson gick ur tiden till följd av en hjärtinfarkt och Noomi Rapace – som gestaltar Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor – beskrev exorcismliknande ritualer för att ta sig ur rollkaraktären (”Jag spydde på toaletten, min kropp slängde ut Lisbeth”).

– Det som var tungt för mig var snarare pressen att leva upp till förväntningarna, säger David Lagercrantz. Det brann i huvudet. Jag var så hyperventilerad att jag vaknade 04.00 och gick upp och skrev. Dels var jag besatt och kände att jag hade något bra på gång, dels var det skräcken, jag kunde ha ruinerat mitt författarskap. Hade det blivit en skitbok hade jag varit rökt.

David Lagercrantz överlevde och kom att släppa en internationell bästsäljare. Det som inte dödar oss – den fjärde boken i Stieg Larssons Millennium-serie – sålde i sex miljoner exemplar, gavs ut i 47 länder och hyllades av kritiker. USA Today skrev ”Salander i trygga händer”, franska Le Monde kallade den ”en lyckad bok” och The Guardian beskrev den som en ”kärleksfull hyllning”.

Nu släpper David Lagercrantz uppföljaren: Mannen som sökte sin skugga. I boken finner vi Lisbeth Salander i fängelse. David Lagercrantz begav sig till den slutna anstalten Hall för research.

– Jag skulle föreläsa på Hall av en slump, ett föredrag för livstidsdömda fångar i biblioteket. Det var folk från olika nationaliteter så jag frågade om jag skulle tala engelska eller svenska. Då skriker ett helt gäng ’Svenska för i helvete, ingen jävla engelska!’. Sedan skriker några andra direkt efter: ’English god damn!

Ett laddat läge.

– Vad fan ska jag göra nu? Jag vet att min privilegierade bakgrund kan väcka aggressioner. Hur ska jag lösa detta och inte vara en sprätt? Jag kände spänningen i gruppen, hierarkin och rivaliteten. Jag fick ta varannan mening för att få ihop de två lägren. Men vi fick fin kontakt och det blev väldigt roligt.

Sommarens sista dag. Ett regn faller och kyler ner staden. Svarta tågvagnar rullar ångande in över viadukten. Översvämmade rännstenar och hukande invånare. En taxi stannar till vid Centralplan, bakdörren flyger upp, en kostymklädd David Lagercrantz tar ett språng över det forsande vattnet, sprintar in och slår sig ner med en kaffe.

– Man måste ha känsla för stil om man skriver, säger han. Att gå i fina kostymer är dessutom ett bra botemedel mot melankoli. Om jag känner mig sjavig och tar på mig en kostym tänker jag ’Wow, jag är inte så dum’. Ibland har jag ett behov av att klä upp mig och då kan jag ta på mig en kostym när vi ska ner till den lokala pizzerian. ’Vafan, det här är ingen jävla galamiddag’ säger någon och jag svarar ’Men fan jag behöver det just nu!’.

Uppväxt i en adelsfamilj – pappa Olof Lagercrantz var författare och chefredaktör på DN – inledde David Lagercrantz karriären som kriminalreporter. Han romandebuterade med boken om äventyraren Göran Kropp 1997 och följde upp med porträtt över bland andra uppfinnaren Håkan Lans, matematikern Alan Turing och Zlatan Ibrahimović. Den sistnämnda, biografin Jag är Zlatan Ibrahimović, släpptes 2011 och sålde i över en miljon exemplar. David Lagercrantz har blivit en mästare på att iklä sig andras skepnader.

– Du kan lära dig mer om dig själv i det som förefaller vara främmande, du ser dig själv i nytt ljus och det är jävligt häftigt. Med Zlatan kunde jag känna igen ett annat utanförskap, känslan av att inte passa in. Jag har alltid intresserat mig för människor som inte kan eller vill passa in. Som istället för att krossas använder det som styrkor.

Augusti 2013 kallades David Lagercrantz till ett möte i källaren hos Norstedts förlag. Han släpps in bakvägen av förlagschefen Eva Gedin. På agendan: författaruppdraget för den fjärde boken i Millennium-serien. Vad som följer är ett spel som hämtat från en politisk thriller.

David Lagercrantz tvingas skriva på en dator utan internetuppkoppling. Varje mail rörande romanen krypteras med kodord och manus skickas på USB-stickor av personliga kurirer. Allt för att undvika läckor.

– Jag tyckte först det var en överdriven paranoia med kodord och telefonförbud. Men sedan är jag ju neurotisk och ADHD-aktig så de bästa idéerna får jag ändå när jag inte är vi datorn, utan när jag springer runt och gör en massa annat.

David Lagercrantz har alltid varit öppen med sina depressiva anlag. Han menar att de även kan vara en styrka.

– Verklig depression har jag sluppit på senare tid, men det finns något positivt i det manodepressiva, om vi pratar manodepressivitet light. För i manin vågar du. Wow! Nu sitter jag här och pratar i en intervju och kan dra på lite galet. Så kommer jag hem och blir lite deppig mot kvällen och tänker ’Fan vad jag pratade en massa skit, jag kan inte hålla på så här’. Man tycker att man är skitbra och sedan tvivlar man och ändrar. Den bipolära balansen mellan mani och tvivel kan vara ganska fin.

Träningen har blivit ett sätt att stressreducera. Men även ångesten bränner kalorier.

– Det finns en Woody Allen-replik: ’Anxiety is my aerobic’. Ångest är min workout. Jag skräddarsyr mina kostymer, jag vill inte behöva lägga ut dem.

I dag lever han med fru och tre barn i en vindsvåning på Södermalm i Stockholm. Familjen tyglar egot.

– Mina barn har inte någon respekt över huvud taget och det är ganska trevligt. Jag sitter mitt i en mening och så skriker någon ’Jag vill ha något att dricka!’. Man är ute och gör intervjuer och tänker ’Fan, jag är lite hot shot’ och så kommer man hem och måste hjälpa dem dra på fotbollsstrumporna eller komma in på Minecraft.

De internationella framgångarna har i viss mån färgat honom.

– Får man framgång förändrar det en oundvikligen för man blir sedd på ett speciellt sätt, men jag blir aldrig befriad från känslan att jag inte räcker till. Det är något som gnager. Nu har jag gjort det som en dygd.

På vilket sätt?
– Hela världen pratar om att man ska tro på sig själv. Jag blev allergisk mot det. Nu tänker jag ’Tvivla mer på dig själv!’ De känsliga tankarna – ’Sa jag något dumt nu? Gjorde jag fel?’ – tror jag har varit väldigt bra. Känslighet, rädslan för att vara en besvikelse för min pappa, den som ibland krossat mig, har fört mig framåt. Jag vet inte om jag är överdrivet begåvad eller talangfull, men jag har jobbat på. Tvivlat och jobbat på.

Till Toppen