Annons
Krönika

Karoline Eriksson:Dåtid används som ett raster

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Det är uppenbart att det funnits ett uppsåt att demonisera israeler” sa Amir Ofek, pressattaché på israeliska ambassaden i London, i en intervju i brittiska Jewish Chronicle i samband med att The Promise sändes i Channel 4 förra våren.

The Promise, Peter Kosminskys tv-serie i fyra långfilmslånga delar som hade premiär i SVT i onsdags kväll, utspelar sig i det dåvarande brittiska så kallade Palestinamandatet efter andra världskrigets slut. Och parallellt i dagens Israel, dit 20-åriga Erin (Claire Foy) åker med sin bästis Eliza (Perdita Weeks). Eliza har både brittiskt och israeliskt medborgarskap och har blivit inkallad till den obligatoriska militärtjänstgöringen.

Innan Erin åker hittar hon en dagbok i sin döende morfars lägenhet. När hon läser upptäcker hon att morfadern, Len (Christian Cooke) var med och befriade det tyska koncentrationslägret Bergen-Belsen, och därefter blev stationerad i en fredsbevarande styrka i Palestina. Medan Erin läser upplever hon den pågående konflikten på nära håll.

Det är förstås helt omöjligt att göra dramadokumentär av Israel-Palestina-frågan utan att det blir reaktioner – Amir Ofek är inte den ende som haft invändningar. Men efter att ha sett halva serien går det att konstatera att Peter Kosminsky åtminstone verkar ha haft som ambition att vara balanserad, genom att lägga dåtid som ett raster över nutid.

Annons
Annons

Vi ser hur utmärglade judiska båtflyktingar tar sig i land på den palestinska kusten i randiga fångkläder. Och hur britternas taktik att hantera dem – de får klä av sig och duscha offentligt, och blir infösta i utrymmen avgränsade med ståltråd – på ett obehagligt sett ekar av de dödsläger som de just lyckats överleva.

Hur palestinier förnedras i israeliska gränskontroller i den samtida delen av tv-serien, ställs mot hur brittiska soldater gör räder i misstänkta judiska terroristers hem på 40-talet, och spränger hus som varnande exempel, medan barnfamiljer med siffror på armarna gråter utanför. Den judiska organisationen Irgun Zvai Leumis attentat mot det brittiska högkvarteret i Jerusalem 1946, då 91 människor dödades, ställs mot samtida, palestinska självmordsbombare. Som inte kollar om det finns pro-palestinska israeler på plats innan de trycker på utlösningsknappen.

Själv har jag mest sett Israel-Palestina-frågan skildras på film ur palestinsk synvinkel – som den omskakande dokumentären Five broken cameras som har svensk biopremiär i höst. Och allt som kan bidra till att nyansera och problematisera synen på en konflikt bör trots allt välkomnas.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons