Därför ville 1400-talets rika ha skräckfilmsgravar

Vad drev 1400-talets adelsmän och präster att excellera i gravkonst som numera hör hemma i skräckfilmernas värld?

Under strecket
Publicerad
IBL, Wikimedia Commons
Foto: IBL, Wikimedia Commons
Guillaume de Harsigny avbildad som kropp inne i kistan.

Guillaume de Harsigny avbildad som kropp inne i kistan.

Foto: Vassil/Wikimedia Commons
René av Châlon sträcker ut sitt hjärta mot Gud.

René av Châlon sträcker ut sitt hjärta mot Gud.

Foto: Bridgeman/IBL
Bridgeman/IBL
Foto: Bridgeman/IBL
John Barets grav.

John Barets grav.

Foto: Tony Kyriacou/IBL
Annons

Gravar är i fokus både för Halloween- och Allhelgonafirandet. I det förra fallet handlar det om kusligast möjliga gravar med idel skelett och monster, i det andra fallet om andaktsfull stillhet vid minnesmärken över närstående, gärna på en lyktuppfylld lantlig kyrkogård. Frågan är: finns det någon typ av gravar som förenar dessa båda aspekter? Stillhet och ryslighet, allt i ett?

Det mänskliga gravskickets historia kan spåras hela vägen tillbaka till stenåldern och omfattar allt från väldiga storhögar och stenkummel till anonyma massgravar från pestepidemiernas och koncentrationslägrens tidevarv, varför svaret på frågan kan bli mycket långt. Men om jag var tvungen att peka ut en typ av grav som fungerar lika väl för Halloween som för Allhelgonadagen landar vi i senmedeltidens västeuropeiska högreståndskultur.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons