Perfect Guide

”Därför uppfostrar jag min dotter att vara otrevlig”

SPG:s Olivia Hagéus om varför man bör lära sina döttrar att vara oförskämda.

Det är (förhoppningsvis) många år kvar tills jag själv får barn, men jag har fått ett smakprov på föräldraskapet i form av en bråkig, fyraårig lillasyster som föddes när jag var sexton. Förutom att jag lärt mig rent praktiska saker, som att avstyra raseriutbrott och tvinga på strumpor på sparkande fötter, har storasyster-rollen fått mig att mentalt anteckna saker jag vill lära mina egna döttrar i framtiden. Framförallt har jag lagt märke till en egenskap hos min syster som jag hoppas kunna uppmuntra hos mina barn; hon är nämligen makalöst oförskämd.

Annons
X

Ingen främmande människa har någonsin kunnat närma sig henne med smicker utan att hon vänt upp sitt lilla ansikte mot personen i fråga och blängt skeptiskt på denne. Speciellt minns jag en gång då en främmande man klappade henne på huvudet och sa, “så söt du är, varför ler du inte? Är du arg?". Känslan av irritation överskuggades av viljan att vara tillmötesgående så jag sa ingenting, men som tur var visste min syster precis hur hon skulle reagera på kommentaren; hon stirrade uttryckslöst på honom med de små armarna i kors och de blonda ögonbrynen rynkade i pannan. Jag har i allra högsta grad en del att lära från henne.

Jag vill att min framtida dotter ska vara otrevlig mot främlingar i allmänhet och manliga främlingar i synnerhet. Hon kommer oundvikligen upptäcka att människor är opålitliga och att en vänlig gest ibland inte kommer utan krav. Hon kommer bli trakasserad och diskriminerad enbart på grund av sin existens och så som de rådande samhällsstrukturerna ser ut kommer det ta lång tid innan hennes självförtroende byggs upp så pass till den grad att hon förstår till fullo att hon själv äger rätten till sin kropp. Sådant tar tid. Kanske kan då insikten om att hon inte måste vara tillmötesgående mot främlingar påskynda den processen. Kanske skulle det hjälpa henne på traven om jag tidigt lärde henne att hon inte är skyldig någon ett leende eller ett svar på en fråga.

Ett par veckor efter att jag förstått att min systers oförskämdhet är mer av en fördel än en nackdel besöker jag mina föräldrar med en kompis till mig. När vi ska säga hejdå sätter han sig på huk och försöker krama min syster hejdå, men hon slår resolut bort hans utsträckta armar. Han försöker igen. Med en mordisk blick drar hon in luft i sina små lungor, tar sats ända från tårna, öppnar munnen och gallskriker med en röst så gäll att min kompis ramlar baklänges av ren förvåning. Jag skrattar och klappar henne på huvudet.

“Helt rätt, Saga" säger jag, och vinkar hejdå utan att försöka mig på en kram.

Till Toppen