Annons
X
Annons
X
Näringsliv
Krönika

Andreas Cervenka: Därför skenar elitens löner

NYA NIVÅER Vad kan få ett glas champagne att plötsligt kännas lika kul som kolsyrat diskvatten? I svaret ryms förklaringen till de senaste tjugo årens löneexplosion i näringslivets topp. De ansvariga finns på betydligt närmare håll än vad många kanske inser.

Vad kan få ett glas champagne att plötsligt kännas lika kul som kolsyrat diskvatten? Andreas Cervenka ställer frågan i en analys av näringslivstopparnas löneexplosion.
Vad kan få ett glas champagne att plötsligt kännas lika kul som kolsyrat diskvatten? Andreas Cervenka ställer frågan i en analys av näringslivstopparnas löneexplosion. Foto: SCANPIX

Om mer än 50 procent av omgivningen utgörs av idioter bör du ställa dig frågan vilken hälft du själv tillhör, har någon klok person sagt. Att verklighetsuppfattningen skiljer sig mellan olika människor är inte precis en nyhet.

Men sällan blir det så tydligt som när det gäller lönekuverten i näringslivets översta skikt. Där företagsledare och styrelseproffs ser underbetalda slitvargar som får utstå oförtjänt kritik ser andra överbetalda glidare.

En storbankschef som tjänar tio miljoner kronor om året och har 100 miljoner i pension lever i rena armodet, om vi får tro Nordeas ordförande Björn Wahlroos. Många skulle kalla det excesser. Debatten segar på efter år med förutsägbarheten hos ett schweiziskt fickur.

Annons
X

Ni får för mycket, dundrar indignerade fackföreningsledare. Vi får för lite, kontrar direktörerna. Det enda som förändras är att de lönenivåer som diskuteras stadigt stiger.

Det vanligaste argumentet från storföretagshåll brukar vara att kritikerna inget förstått. Bara de som är invigda i Industrins Villkor kan greppa nödvändigheten av snabbt stigande bonuspotter och styrelsearvoden.

Ibland kan man nästan få intrycket av att vissa kretsar i näringslivet härbärgerar en världsbild där samhället är uppdelat i två grupper. De Upplysta, företrädesvis medelålders män med silverfrisyrer, kanske inte fler än att de ryms i en ordinär representationsvåning på Östermalm. Och så Alla De Andra. Tuggummituggande lönehjon i täckjacka som inte vet bättre än att ifrågasätta sådant som borde vara självklart.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Kritiken mot höga chefslöner har ofta viftats bort som ett uttryck för svensk avundsjuka. Men år 2011 har någonting hänt.

    Internationella valutafonden, IMF, varnar för att de enorma inkomstklyftorna mellan den allra rikaste delen av befolkningen och övriga innebär en ökad risk för globala finanskatastrofer.

    Klaus Schwab, grundare av World economic forum vars årliga toppmöte i Davos är den globala privatjetelitens egen diskussionsklubb skriver i en debattartikel att kapitalismen spårat ur och att överdrivet höga löner sabbat chefernas moraliska kompass. Varför ska en framstående lärare tjäna mindre en medelmåttig chef, undrar han retoriskt.

    Journalisten Bengt Ericson, författare till boken Den nya överklassen, konstaterar att 1993 tjänade en genomsnittlig direktör mellan en och två miljoner om året. Idag motsvarar det en månadslön för de bäst betalda.

    År 1980 motsvarade ersättningen till en storbolags-vd nio industriarbetarlöner. I början av 90-talet började kurvan peka brant uppåt. År 2007 var siffran uppe i 51 arbetarlöner, enligt LO:s statistik.

    Vad hände under 90-talet? Jo, från och med 1994 blev det obligatoriskt för bolag på Stockholmsbörsen att redovisa ledningens löner. Plötsligt fick toppdirektörerna reda på vad rivalerna tjänade.

    Det var alltså inte skenande levnadskostnader eller galopperande prestationer som låg bakom de höjda lönanspråken, utan något annat.

    Vad bekräftades av näringslivshöjdaren Michael Treschow i en DN-intervju i början av året. Man ska inte glömma fåfängan, det är inte kul att stå längst ned på rankinglistan, var hans krassa förklaring till stigande vd-löner.

    När det blev på modet att börja jämföra sig med företag i andra länder öppnades dammluckorna.

    Så kallat marknadsledande på området är förstås USA där den genomsnittliga vd-lönen bland storbolagen på S&P 500-listan är motsvarande 80 miljoner kronor, enligt Forbes.

    Listan toppas av en chef som i år håvar in 870 miljoner kronor. Det är siffror som kan få vilken svensk direktörsbonus som helst att framstå som busspengar och en generöst tilltagen Saltsjöbadsvilla att kännas som en friggebod.

    För att hinna ikapp började svenska storbolag importera innovativa bonuslösningar som optioner, prestationsaktier och en hel buffé av andra berikningsinstrument. Det betydde mångdubbelt fler miljoner till vd-arna, dessutom med fördelen att det hela kunde gömmas i årsredovisningarnas finstilta fotnoter.

    Allt detta har dock inte skett genom någon mystisk ny naturlag. Alla företag har ägare vars uppgift är att fördela företagets pengar.

    Björn Wahlroos må uttala sig som om Nordea vore hans privata egendom, men personligen äger han indirekt bara 0,44 procent av banken. Uttryckt som andel av Nordeas nyinköpta våning handlar det om dryga kvadratmetern. Inte mycket till svängrum för en bankdirektör.

    Över hälften av Stockholmsbörsen ägs av svenska aktiefonder och pensionsbolag. Som kollektiv utgör dessa institutioner en enorm maktfaktor, tänkta att fungera som naturlig motvikt till företagsledningar.

    Utvecklingen talar för sig själv: det har gått sådär.

    Även om det vimlar av tjusiga policys har fondernas barriärer mot överdrifter varit lika svårforcerade som smörpapper. Med några få lysande undantag har de istället gett sitt tysta medgivande.

    Så de som känner irritation över höga direktörslöner kan strunta i att dunka näven i köksbordet nästa gång. Och istället ringa sin förvaltare. Det lär inte behövas många tusen samtal för att det ska bli liv i luckan.

    Andreas Cervenka är SvD Näringslivs krönikör.

    Annons
    Annons
    X

    Vad kan få ett glas champagne att plötsligt kännas lika kul som kolsyrat diskvatten? Andreas Cervenka ställer frågan i en analys av näringslivstopparnas löneexplosion.

    Foto: SCANPIX Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X