Annons
X
Annons
X

Torbjörn Elensky: Därför sjuder samtiden av besinningslös vrede

Terrordådet i Stockholm

Modernitetens genombrott i väst var inte någon fredlig historia, så det är inte så konstigt att också den muslimska världens möte med upplysningens ideal präglas av våldsamma reaktioner. I ”Age of anger” anlägger Pankaj Mishra ett historiskt perspektiv på såväl nyfascismen som den islamistiska terrorismen.

Drottninggatan i Stockholm 7/4 2017.
Drottninggatan i Stockholm 7/4 2017. Foto: Tomas Oneborg

Den 19 april 1995 sprängde Timothy McVeigh en bomb i Oklahoma som dödade 168 personer, varibland 19 barn, och skadade 684. Han var en veteran från Kuwaitkriget 1990–91 och såg sig som en förkämpe för friheten och den amerikanska konstitutionen, han citerade gärna Thomas Jefferson, och redan 1992 skrev han att den amerikanska drömmen reducerats till att köpa veckans mat. Han var mångordig, uppfylld av tron på sitt uppdrag, och en föraktare av alla vanliga människor. Han hade, med Theodor Herzls ord från rättegången mot den anarkistiske terroristen Ravachol i Paris 1892, upptäckt ”vällusten i en stor idé och ­martyrskapet”.

I högsäkerhetsfängelset i Colorado föll det sig så att ­Timothy McVeigh blev vän med Ramzi Ahmed Yousef, den pakistansk-palestinske man som 1993 genomförde den första attacken mot World Trade Center i New York. Han hade lärt sig bombtillverkning på Usama bin Ladins läger i Afghanistan och hade hoppats rasera tvilling­tornen med 250  000 döda som resultat. Hans farbror, ingenjören Khalid Sheikh Mohammed, var sedermera huvudansvarig för attacken den 11 september 2001, som genomförde vad brorsonen planerat, men lyckligtvis med färre dödsoffer än vad denne hoppats på. Efter att McVeigh avrättats sade Yousef: ”Jag har aldrig känt någon vars personlighet har varit lika lik min som hans.”

Det finns en känsla av att vi lever i en orolig tid. Chau­vinistiska rörelser har stora framgångar jorden runt. I fredags drabbades Stockholm av ett av dessa terrordåd som präglat så mycket av nyhetsrapportering och debatt under senare år. Det är väldigt lätt att reagera med panik, att leta syndabockar, enkla förklaringar och sedan kräva ovillkorlig uppslutning kring Den enda vägens politik, vare sig denna är höger eller vänster, populistisk, teknokratisk eller demokratisk. Det är givetvis viktigt att agera kraftfullt mot terrorismen, och särskilt mot de ideologier som föder den. Men det är även viktigt att se större mönster, över längre tidrymder. En som bidrar till detta viktiga arbete är den indiske författaren Pankaj Mishra, som i sin ”Age of anger: A history of the present” (Allen Lane) kartlägger en del av de djupare ideologiska underströmmar som går genom samtiden.

Annons
X

Det är Mishra som skriver om McVeighs och Yousefs vänskap. Men han går också djupare än så, och visar på hur deras ideologier i själva verket har en delvis gemensam bakgrund. Bakom islamisternas citat av Koranen och dröm om kalifatet finns också motupplysningens ideologer, alltifrån kritiska svärmare som Rousseau via 1800-­talets uttalade utvecklingsfiender, inte minst de litterära, inklusive stora konstnärer som Dostojevskij, till de mest inbitna antisemiter och konspirationsteoretiker.

Mishra beskriver modernitetens konvulsioner och ­reaktioner, hur drömmen om rena samhällen, en konfliktfri värld och en ny människa kommer igen i ständigt nya skepnader, samt om hur upplysningen såväl som motupplysningen hänger samman genom historien, ­under de turbulenta århundraden då Europa och väst blev världens herrar fram till idag, då reaktionen mot ­moderniteten fått ny och förstärkt kraft, och denna gång särskilt i de stora delar av världen dit den i hög grad kommit utifrån. Inte bara på det idémässiga planet, i de ideologiska likheterna, påminner exempelvis islamism och hindutva om den historiska fascismen, utan också genom sin reaktionära funktion i förhållande till moderniteten. Rörelsernas grundare har också i förvånansvärt hög grad läst och influerats av européer som Herder, Mazzini, Nietzsche och andra som formulerat kritik och inspirerat motstånd mot moderniteten.

Den västerländska moderniteten utvecklades inte utan våldsamma konvulsioner. Global imperialism utan motstycke i historien slussade resurser till metropolerna. Massutvandring till ”nyupptäckta” kontinenter lättade visserligen överbefolkningstrycket, men trots detta hade vi återkommande våldsamma revolutioner och upplopp, en terrorismvåg som skakade samhället under årtiondena fram till första världskriget, och så själva världskrigen. Modernitetens genombrott var inte någon fredlig historia i väst heller. Mishra redovisar den bakgrunden, och sätter därmed in den våldsamma reaktionen i den övriga världen i sitt rimliga sammanhang.

Men Mishra påpekar även viktiga skillnader: nu går utvecklingen ännu fortare, impulserna till den har sina rötter utomlands, och den nya teknologi som knyter samman mänskligheten har gjort avståndet mellan förorten till Paris, London eller Stockholm och slummen i Nairobi eller Dhaka försvinnande kort. De ser oss, hur vi lever, vad vi gör, praktiskt taget i realtid, och vi kan, åtminstone om vi vill, också se dem. Hannah Arendt talade om hur ”negativ solidaritet” skapade de europeiska massrörelserna, fascism, nazism och kommunism, när de gamla klassmönstren bröts sönder och ojämlik distribution av rikedomar och resurser skapade nya hierarkier och sociala motsättningar. Pankaj Mishra anknyter till hennes tes, och för in den i vår tid, då teknologin krympt alla avstånd till ett ingenting, och ressentimentet globaliserats.

Det finns flera viktiga spår i boken. Ett är den ständiga motsättningen mellan abstrakta idéer och verkliga förhållanden, personliga vittnesmål. En av upplysningstraditionens svagare sidor är dess tendens att se människor bara som punkter i statistiken. Det kan vara nödvändigt för att genomföra reformer som rör stora mängder männi­skor, men samtidigt är det en reduktion av den mänskliga erfarenheten som ohjälpligt osynliggör individerna. Men vem kan hantera miljoner eller miljarder personer som individer? Ironiskt nog, tycks det mig, kan det just vara idén att alla enbart är individer som gör människor den största orättvisan, som abstraherar oss på det allra mest ohjälpliga sättet, om inte ens våra statistiskt mätbara förhållanden, erfarenheter, hemmahörighet och liknande skulle påverka hur vi behandlas som delar av de grupper vi ändå, hur mycket individer vi än är, alltid också kommer att vara.

Motsättningen mellan abstraktionen och det personliga börjar redan med antagonismen mellan Voltaire och Rousseau. Voltaire skildras av Mishra något ensidigt som representant för en salongernas globalisering, för abstrakta upplysningsideal som visserligen är förnuftiga och som syftar till frihet för alla, men som inte tar någon hänsyn till olika människors olika erfarenheter. Rousseau, däremot, identifieras med vad som skulle komma att bli reaktionen, den spirande nationalismen som vände sig emot upplysningens universalistiska ideal, och som kom att utvecklas främst i romantikens Tyskland, under Napoleonkrigens våldsamma försök att sprida förnuftets ljus med svärd och kanoner.

Men Mishra är inte så dum att han faller i fällan att tro att detta handlar om ont mot gott, för så enkel är aldrig historien. Och med sin flyhänta stil gör han det rätt tydligt hur upplysningens blindhet för olika folks varierande erfarenheter och önskemål möttes av en reaktion, och en motupplysning, som i sina värsta avarter kom att leda till fascism och sedermera islamism. För Mishra är nationalismen kosmopolitanismens oskiljaktiga tvilling, ända sedan 1700-talet. Motsättningen mellan en globaliserande elit med abstrakta ideal, som på 1700-talet möttes i salongerna i Paris och S:t Petersburg – idag i Davos – och osynliggörandet av alla dem som inte tillhör vinnarna och vars talesmän är ständigt nya varianter på Rousseau, Herder, Hitler eller Khomeini, är och förblir olöst. Men är den olöslig?

De som ännu försöker reducera terrorismens orsaker till sociala problem, till att det skulle vara fattiga, unga och lågutbildade som är mest lockade av den, måste bortse från all statistik och all erfarenhet vi har idag. McVeigh och Yousef, liksom flertalet av dem som ansluter sig till terrorgrupper eller utför dåd i deras namn, inklusive den man som valde att genomföra en massaker i centrala Stockholm i fredags, är inga offer. De är män med messianska missioner och deras förakt för andras liv är det enda bevis som behövs på hur grundligt fel de har, på alla plan.

Terroristerna drivs av sin ideologi, och de har tydliga mål för sina gärningar, som de själva formulerat, oavsett vilket ideologiskt läger de hör hemma i. Förminskandet av dem till personer – eller för den delen hela grupper (”muslimerna”, till exempel) – som inte äger eget initiativ, är felaktigt och farligt. På det sättet kan vi varken förstå eller motverka den våldsamma reaktion de idag står för. Men att skriva ut dem ur vår egen erfarenhet, och göra dem till några radikalt andra, som är essentiellt främmande för modernitet, utveckling eller till och med demokrati och alla de friheter som också må ha utvecklats först i västvärlden men som idag är hela mänsklighetens arvedel, är lika fel det.

Dagens situation är inte ny, men den är förändrad, och både moderniteten och motståndet mot densamma, den gamla motsättningen mellan abstrakta ideal och lokal erfarenhet, mellan civilisation och kultur, upplysning och motupplysning, utveckling och reaktion, har blivit på allvar globala. När vi förstår detta, och hur det ska kunna hanteras, kan vi börja arbeta konstruktivt.

Pankaj Mishra anknyter till sådant som redan skrivits och sagts i olika sammanhang. Motupplysningens idé­historia har skrivits mer djupgående av Zeev Sternhell och Antoine Compagnon, exempelvis, och en del av de teman han spinner vidare på presenterades koncist av

Ian Buruma och Avishai Margalit i ”Occidentalism” (2004). Han är alltså varken först eller djupast, men han går några varv extra, och knyter samman trådarna på ett sätt som ger en tydlig översikt av helheten. Dessutom skriver han medryckande, vilket också är viktigt när det gäller att sprida kunskapen om idéer som tillför en fördjupad förståelse av vår tid på detta sätt. Boken borde genast översättas till svenska.

Annons

Drottninggatan i Stockholm 7/4 2017.

Foto: Tomas Oneborg Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X