Annons
X
Annons
X

Därför ses Trump som en skänk från ovan

USA:s nye president

Inom väckelserörelserna i USA uppfattas rikedom, självgodhet och att peka med hela handen som tecken på Guds närvaro. Det teologiska perspektivet har lyst med sin frånvaro i analyserna av det amerikanska valet, men kan bidra till att förklara Trumps popularitet.

Hängivna Trump-supportrar i Manchester, New Hampshire under presidentvalskampanjen den 7 november i år.
Hängivna Trump-supportrar i Manchester, New Hampshire under presidentvalskampanjen den 7 november i år. Foto: Charles Krupa/AP

Hur kunde bilförsäljartypen i toupé vinna över den erfarna, bildade politikern? Otaliga analyser har gjorts de senaste veckorna, men en aspekt saknas ofta i den svenska ­debatten: den teologiska. Vi lider av religionsblindhet i Sverige. Vi är invaggade i föreställningen att religion hör privatlivet till och har därför svårt att notera hur teologisk logik ofta styr politiska skeenden.

Det förtroende som Donald Trump inger sina väljare går knappast att förstå utan en inblick i hur delar av den amerikanska kristenheten tror att Gud visar sig i världen. Onaturligt blekta tandrader, hårdsprayade frisyrer, ytlig flärd och glans får varningsklockor att ringa för svenska post-lutheraner. För många av oss är det symboler laddade med ­bristande seriositet och oärlighet. För en stor del troende amerikaner är det dock tvärtom. Ytlig glans är för dem tecken på den heliga andens närvaro.

En förklaring till denna skillnad finns i teologihistorien. Närmare bestämt i historien om en radikal kristen rörelse som gått från att ha varit en misstrodd, hånad och kritiserad rörelse i Kalifornien i början av 1900-talet till att från och med januari nästa år besitta flera maktpositioner i Vita huset. Det handlar om den pentekostala (av grekiskans pentekoste, pingst) och sedermera karismatiska och evangelikala kristenheten, och närmare bestämt om en specifik och opinionsbildande del av denna. Det går alltså inte att dra likhetstecken mellan andra karismatiska eller pentekostala kristna grupper (såsom pingstvänner i Sverige) och den inflytelserika falang som är aktuell här.

Annons
X

Det hela tog sin början på Azusa Street i Los ­Angeles alldeles i början av 1900-talet. Berättelser från Wales om vanliga människors möten med den heliga anden hade nått predikanter i Los Angeles. Berättelserna beskrev andens starka tilltal, den överväldigande upplevelse som kallades andedop och som sades få människor att falla till marken, ge dem förmågan att tala i tungor och bota sjuka. Man samlades på gatorna i Los Angeles för att be och ta emot andedopet. Utöver de extrema uppseendeväckande religiösa uttrycken kännetecknades den tidiga rörelsen av en ovanlig blandning av männi­skor. Svarta och vita, män och kvinnor, obildade och bildade, alla bad de tillsammans, och vem som helst kunde predika. Det senare är förstås en ­sanning med modifikation, men rörelsen var till en början unik i sin platta hierarki. Och mer relevant i detta sammanhang: den var unik i sin syn på bildning och kunskap.

De europeiska kyrkorna var alla initierade av högt utbildade teologer: katolska kyrkans främste teolog, Thomas av Aquino, var ojämförligt lärd och beläst på sin tid. Martin Luther var professor i ­exegetik. Metodismens John Wesley startade ”the God-club”, en studentikos rörelse som skulle komma att skriva teologihistoria, när han studerade vid Oxford. Listan på bildade europeiska teologer och samfundsgrundare kan göras sömnpillerlång. Men den pentekostala rörelsen i USA var annorlunda.

Att möta Gud, att ta emot den heliga anden, hade här inget med bildning att göra. Tvärtom. Alltför kritiskt tänkande eller idogt läsande kunde hindra andens direkta tilltal. En predikans sanningshalt värderades inte utifrån dess logik, koherens eller hur väl den lade ut de gamla skrifterna, utan utifrån hur inspirerad predikanten var. Om predikanten talade med kraft var hen fylld av helig ande, och då var talet sant. Inte ens bibelläsning ansågs nödvändig för en rätt förståelse av anden, även om det kunde hjälpa.

Aimee Semple McPherson. Foto: IBL

Rörelsen sågs länge med misstänksamhet men växte likväl stadigt. Efter första världskriget hade man organiserat sig i sex större sammanslutningar, men det öppnades också fristående pentekostala församlingar. Aimee Semple McPherson, ”sister ­Aimee”, var ett av den tidiga rörelsens fenomen. Hon hade förmågan att predika med kraft och ansågs ha helandets gåva. Hennes lära var klassiskt evangelikal med strikt livsföring, omvändelse, lydnad och syndamedvetenhet, men hennes uttryck var en betvingande talförmåga parad med glamour. Hon predikade i en strålande vacker vit långklänning, paljetterna glimrade ikapp med guldkorset på bröstet. Hon lyckades kombinera pentekostal kristendom med Hollywood-anda och hennes framgång var enorm.

År 1923 byggde Aimee Semple McPherson sin första gudstjänstlokal, Angelus Temple, i den kyrka hon valde att kalla The Foursquare Church. Dess 5 000 sittplatser fylldes tre gånger varje söndag och två kvällar i veckan, och under ytterligare tjugo år var sister Aimee kyrkans stora dragplåster. Idag finns omkring 1 600 Four­square-kyrkor över hela USA och år 2000 såldes delar av rättigheterna till hennes radiostation för 2,5 miljarder dollar.

Kathryn Kuhlman efterträdde Aimee Semple McPherson i Angelus Temple, även hon en ­obeskrivligt inflytelserik predikant som lockade åhörare i tusental till varje predikotillfälle. Kuhlman har i sin tur inspirerat ett flertal nu aktiva amerikanska tv-predikanter, där­ibland flera av dem som under årets amerikanska valrörelse suttit i Donald Trumps ”Christian ad­visory board”. Paula White, paret Copeland och James Robison med sina kopiöst inflytelserika tv-shower hade alla varit otänkbara utan föregångare som Kulhman och McPherson.

Donald Trump ber en handpåläggningsbön tillsammans med sin kristna rådgivningskommitté. Foto: Youtube

I juni 2015 stod de samlade tillsammans med ­resten av den rådgivande kommittén med sina händer på den blivande presidenten i innerlig handpåläggningsbön. Tillfället finns förevigat på Youtube. Under den långa bönen ber de till exempel för ”en stark man, en djärv man, och en lydig man”. ”Jesus ville inte att vi skulle vara panka”, förklarar en av dem, Mark Burns, som också menar att Donald Trump personifierar den visdom som evangeliet om Jesus har att förmedla. Den som Jesus älskar vinner rikedom och makt: ”Jag tror det är detta som Donald Trump representerar”, säger Burns, intervjuad i Time Magazine.

Och nu närmar vi oss de blekta tandradernas förtroendekapital. För eftersom man i den tidiga väckelserörelsen inte hade tillgång till andra legitimeringsgrunder än dem som byggde på individers upplevelser blev rörelsens framgång viktig för att bekräfta rörelsens och predikanternas sanningsanspråk. Här fanns inga förmedeltida bekännelsedokument som i de europeiska kyrkorna, ingen påve med den apostoliska successionens koppling till lärjungarna, ingen tradition och inga skolastiska skrifter att hänvisa till. Det enda som grundlade rörelsens förtroende var i slutändan det faktum att den växte och att folk vittnade om att den var sann. Ju mer rörelsen växte, ju rikare dess predikanter blev, ju mer överdådiga dess gudstjänstlokaler och ju fler tv-stationer och radiokanaler rörelsens predikanter fyllde – desto säkrare blev man på att rörelsen också var välsignad av Gud. Därmed blev också framgång viktigare än sanning.

Både Semple McPherson och Kuhlman levde liv som på många sätt kunde kritiseras utifrån strängt kristna ideal. Båda antas ha haft relationer med gifta män, Semple McPherson gifte sig flera gånger och inte sällan lät de pragmatik gå före höga ideal. Men utifrån den logik som fötts ur gatans väckelse var detta i slutändan inga större problem. Visst kunde man kritisera predikanter som inte levde som de lärde, men så länge de fortsatte predika med kraft ansågs de ändå ha Gud med sig. Varken livsföring eller bildningsnivå spelade någon avgörande roll så länge skarorna strömmade till, kom i extas, föll till marken och senare kunde vittna om andens närvaro. Det vi kan uppfatta som direkt oseriös estetik eller överdrivet engagerat tal blev här tecken på den heliga andens närvaro. Och successivt blev så det man brukar kalla för framgångsteologi (prosperity gospel) en självklar del i väckelsens kristendom: rikedom och makt är tecken på guds välsignelse.

Tv-predikanten James Robison ingår i Donald Trumps kristna rådgivningskommitté. Foto: Youtube

Gallupundersökningar gjorda mellan 1976 och 2005 visar att alltfler amerikaner identifierar sig som ”pånyttfödda kristna” (”born-again Christians”), vilket indikerar att de upplever sig ha haft ett avgörande möte med Kristus någon gång i sitt liv. Den senaste mätsiffran är den högsta någonsin: 45 procent ­(Gallup, 2/12 2005). Av de 10 miljoner amerikaner som betecknar sig som pentekostala är en mindre del politiskt liberala eller moderata, och då i huvudsak svarta och latinamerikaner, medan det stora flertalet tillhör den kristna högern. Det är också ur denna grupp som flera starka konservativa amerikanska röster kommit, såsom James Watt, Pat Robertson och John Ashcroft.

Donald Trump har hittills tillsatt fyra kristna ur de grupper jag här vidrört på höga kabinettsposter. Blivande vicepresidenten Mike Pence beskriver sig som ”born-again-Christian”, medan hälsoministern (och aktive abortmotståndaren) Tom Price, FN-­ambassadören Nikki Haley, CIA-chefen Mike ­Pomeo, justitieministern Jeff Sessions, utbildningsministern Betsy DeVos har alla tron som en viktig politisk drivkraft. DeVos är också starkt engagerad i den evangelikala rörelsen. 2012 bekostade och producerade hon tillsammans med sin man musikalen ”Scandalous”, baserad på Aimee Semple McPhersons liv, på Broadway.

Donald Trump nämner själv den hårt kritiserade positivt-tänkande-gurun och pastorn Norman Vincent Peale som sin andlige vägledare. Det som förenar Peale med den kristna strömning som sträcker sig från den kristna väckelsen och nu in i Vita huset är den framgångsteologiska logiken: om det ser bra ut och om andra tycker att det är bra, då är det välsignat av Gud. Därmed grundläggs ett förtroende som för många av oss är svårbegripligt men som i grunden baseras på en enkel logik: den som är rik och som talar med kraft har Guds heliga ande i ryggen, och därför kan man tro på honom.

Annons

Hängivna Trump-supportrar i Manchester, New Hampshire under presidentvalskampanjen den 7 november i år.

Foto: Charles Krupa/AP Bild 1 av 4

Aimee Semple McPherson.

Foto: IBL Bild 2 av 4

Donald Trump ber en handpåläggningsbön tillsammans med sin kristna rådgivningskommitté.

Foto: Youtube Bild 3 av 4

Tv-predikanten James Robison ingår i Donald Trumps kristna rådgivningskommitté.

Foto: Youtube Bild 4 av 4
Annons
X
Annons
X